Riksidrottsförbundet

Generellt ska man vara mycket försiktig med att ”ligga på" allt för mycket utan låta motivationen växa fram inifrån för att barnet tycker att idrotten är rolig, stimulerande och utvecklande. Det är lätt hänt att de mest välvilliga försök att utifrån försöka påverka, istället tolkas av barnet som tjat, ett försök att kontrollera eller styra vad han eller hon ska göra. Något som ofta väcker precis motsatt reaktion än vad som var tänkt.

Inre motivation skapas nämligen bland annat av att man upplever att man själv har möjlighet att påverka sitt beteende och gör det man gör för att man själv vill. Ett konkret och effektivt tips är att du är mycket uppmärksam på när ditt barn faktiskt anstränger sig för att göra sitt bästa. Vid alla tillfällen då du märker att hon verkligen försöker eller ens gör en ansats att försöka, oavsett utgången av resultat, är det viktigt att tydligt berömma och ge positiv feedback i en form som hon uppskattar.

Mekanismen bakom är helt enkelt att de beteenden som ditt barn upplever följs av något positivt (beröm e dyl) vill hon upprepa. När barnet inte försöker göra sitt bästa låter du det helt enkelt bara vara. Det gäller alltså att lägga fokus på, och berömma, den positiva ansträngningen istället för att kritisera eller fokusera på det som inte fungerar – och att göra detta konsekvent. På så sätt kan du hjälpa ditt barn att motivera sig, känna glädje och stolthet över att ha gjort sitt bästa samtidigt som hon behåller sin upplevda egenkontroll över sitt idrottande.

I grupper utvecklas det normer som är informella regler om hur man ska bete sig för att bli accepterad av gruppen. Gruppmedlemmarna anpassar sig helt enkelt efter rådande normer, vare sig de är funktionella eller dysfunktionella. Det är sannolikt det som är orsaken till killarnas beteende. Det vill säga, en norm har eller håller på att utvecklas om att man ska ”kaxa upp sig” mot varandra.

Du tänker helt rätt när du nämner samtal med de informella ledarna i gruppen. Det är ju de som har störst påverkan på gruppen och kan styra gruppen i både positiv och negativ riktning. Det är alltså en god idé att prata med dem och ge dem en uppgift i form av att utgöra goda rollmodeller för de övriga.

Det är också bra om ni kan ha ett lagmöte där ni på ett enkelt sätt pratar om normer och vikten av att utveckla positiva normer i gruppen. Försök även få killarna att själva komma med förslag på positiva förhållningsregler som ska gälla framöver i gruppen. Alltså, vilket uppförande är okej och vilket uppförande är inte okej. Genom att ni involverar killarna själva i det här arbetet kommer sannolikt deras motivation för att följa förhållningsreglerna att öka.     

Det finns ett uttryck som heter att ”spela för att inte förlora eller spela för att vinna”. På din beskrivning låter det som att din son, på grund av bristande självförtroende, har hamnat i den mentala fällan att undvika att misslyckas istället för att våga spela fullt ut.

En viktig pusselbit för att förstå varför han agerar som han gör är att komma fram till vad det är som han egentligen är rädd för. Med andra ord: vad försöker han att undvika genom att inta en mera passiv roll? Ni verkar redan ha en bra dialog och ett nästa steg är att gå igenom och kartlägga vilka tankar i form av rädslor, oro eller tvivel som dyker upp i de specifika situationer som du beskriver. Det kan exempelvis finnas en rädsla för att få kritik för att ”slarva bort poäng” om han missar. Eller en oro för vad andra ska tycka och tänka om honom om han inte sätter bollen. Hjälp honom sedan att värdera hur sanna hans tankar eller farhågor verkligen är genom att jämföra fakta som talar för och fakta som talar emot tankarna. Kan man se på situationerna som han är rädd eller orolig för på ett mer nyanserat och konstruktivt sätt?

Hjälp honom även att fokusera mer på prestationsmål istället för på resultatmål. Av ditt brev framgår att mycket fokus i pratet mellan killarna ligger på antalet poäng, vilket kan vara en stressfaktor som påverkar honom negativt (och kanske även andra spelare i laget). Exempelvis kan prestationsmålet vara att han ska försöka sig på ett visst antal skott under matchen. Börja med ett begränsat antal som han kan lyckas med för att sedan öka antalet successivt över tid när han uppnår målen. Det viktigaste är att han får känna att han lyckas genom att uppnå sitt prestationsmål och att han därigenom börjar våga försöka. Bortse därför helt ifrån om han gör poäng eller inte utan beröm honom och ge honom 100 procent positiv feedback så fort han försöker.

Prestationsmålet ska även vara utgångspunkten när ni diskuterar hans insats efter matchen. En positiv bieffekt när han börjar jobba med sina prestationsmål blir sannolikt att han successivt börjar göra fler poäng – helt enkelt för att han vågar sig på fler skott. Något som blir en positiv spiral där hans självförtroende ytterligare stärks.

När det gäller ungdomar kan fokusering på uppgiften delvis vara en mognadsfråga, men det är också en färdighet som ni kan börja träna upp.
 
Matchsituationer innehåller en mängd faktorer som kan distrahera spelarna: publik, olika ljud, motståndarna, domslut och egna tankar och känslor för att bara nämna några saker. Det gäller alltså att hjälpa spelarna att lära sig styra sin fokusering mot det som verkligen är viktigt i matchen samtidigt som de måste lära sig att inte distraheras av det som är oviktigt.

Några generella råd är därför att ni, till exempel i gruppdiskussion med laget, hjälper spelarna att identifiera och bli medvetna om vad som är viktigt att fokusera på både under träning och match och vad som istället stör prestationen. Det är nämligen mycket svårt att fokusera och bibehålla fokuseringen om spelarna först inte vet vad de ska fokusera på. Ni kan sannolikt hitta några vanliga situationer där fokuseringen i laget ofta brister.

Nyckelord eller triggers kan då användas så att spelarna påminns om att styra tillbaka fokus mot uppgiften. Träningarna kan ni även göra så matchliknande som möjligt, till exempel genom att bjuda in publik som väsnas lite extra eller simulera kritiska matchsituationer. På så sätt vänjer sig spelarna att spela under distraherande omständigheter.

Det finns även en rad olika fokuseringsövningar. Exempelvis kan ni låta spelarna sitta eller ligga och ”bara” koncentrera sig på sin andning. Om (när) de tappar fokuseringen på andningen instrueras de att uppmärksamma det och sedan styra tillbaka fokus på andningen igen. Denna till synes enkla övning brukar i början vara mycket svår men gör idrottare uppmärksamma på hur lätt våra egna tankar och känslor kan störa fokuseringen. Börja därför med korta stunder (någon minut) och öka sedan successivt tiden allt eftersom spelarna vänjer sig vid övningen och förbättrar sin färdighet att behålla fokus på andningen.

När det gäller renodlade mentala tekniker i mer systematisk form (t ex visualiseringsövningar) så är det generellt bäst om barnen hunnit utveckla sitt abstrakta tänkande. För 9–10-åringar kan det därför vara något tidigt. Enklare övningar i form av att leka fram avslappning (till exempel genom att låta barnen låtsas att vara okokt och kokt spaghetti) kan man däremot börja med i ganska tidiga åldrar.
Men det första ni bör fundera på är varför spelarna blir så spända och nervösa inför match. På din beskrivning låter det som att tjejerna fokuserar mycket på själva slutresultatet och är rädda för förlust och kanske är rädda för att göra bort sig. Eftersom de tidigare verkat ha förlorat några matcher så har sannolikt även lagets självförtroende fått sig en törn. Först och främst är det viktigt för er att jobba för att skapa en tillåtande atmosfär i laget där det är okej att våga försöka även om det kanske inte blir perfekt alla gånger. Som ledare finns det här mycket ni kan jobba med för att försöka få laget in i en mer positiv spiral. Generellt sett så tror jag att ni före matcher ska försöka tona ned vikten av själva slutresultatet. Det går inte att göra mer än sitt allra bästa och resultatet visar sig ändå när matchen är slut. Kanske kan ni exempelvis ge spelarna en lagom svår utmaning (lag och/eller individuell), som fokuserar mer på själva prestationen än slutresultatet, som ni vill att spelarna ska våga prova under matchen?
Som ledare är det här viktigt att noga uppmärksamma och direkt berömma när varje enskild spelare sedan försöker sig på utmaningen. Om resultatet inte blir som det var tänkt är det även mycket viktigt att ge positiv och konstruktiv kritik (te x - ”bra försök med den där finten, tänk på att…, nästa gång fixar du det, testa igen!”). På så sätt får spelarna direkt positiv feedback på det som de gör bra, vilket bygger självförtroende. De får även konstruktiva råd på sådant de kan göra annorlunda och förbättra, vilket bygger känsla av att det är okej att våga prova igen. Uppmuntra även spelarna att berömma, stötta och hjälpa varandra.
I perioder när lag hamnar i en neråtgående spiral av förluster är det även lätt att man börja tänka på lagets svagheter istället för styrkor. Tillsammans med spelarna kan ni brainstorma kring vad som gör laget till ett riktigt bra lag som de är stolta över att vara spelare i (bra laganda, bra kämparanda, etc). Ni kanske till och med kan sammanfatta lagets främsta styrkor i en gemensam hejaramsa som spelarna kan använda sig av för att peppa sig själva och påminna sig om att de faktiskt är ett bra lag. Överlag brukar det även vara viktigt att få med föräldrarna på tåget och få dem att jobba i linje med er strategi. Föräldrarna är de som träffar tjejerna mest före och efter match, och vad de väljer att prata med sina barn om (till exempel varför det inte gjorde fler mål än de gjorde, varför de förlorade eller alternativt vad som var kul under matchen och vad de är stolta över) kommer naturligtvis att påverka vad tjejerna lägger fokus på. Vill du läsa mer så finns det numera en del bra böcker på svenska kring idrottspsykologi som går att köpa bland annat via SISU idrottsböcker.