För två år sedan invigde jag finalen i Ungdomsspelen på Stockholm stadion. I gassande solsken marscherade 450 barn och ungdomar från Stockholms och Upplands särskolor in som inför ett OS, och för dem kunde tillfället knappast ha varit större. Spelen var ett av landets största idrottsarrangemang för elever med någon form av utvecklingsstörning eller intellektuellt funktionshinder och över 2 000 barn hade deltagit i sina lokala tävlingar på någon av de 175 skolorna. Jag mins hur självklart det kändes att deras kanske största idrottsögonblick hittills ägde rum på just Stadion. Självklart att alla, oavsett på vilket sätt de kunde eller ville tävla, hade möjlighet att vara där.
Vad innebär egentligen att allas rätt att vara med? Det är en av de viktigaste byggstenarna i svensk idrotts värdegrund som betyder att alla som vill vara med i en idrottsförening ska känna sig välkomna, oavsett nationalitet, etniskt ursprung, religion, ålder, kön och sexuell läggning. Jag vet att ni som jag tycker att det är självklart. Men att bara säga att alla ska vara med räcker inte för att nå målet. Det gäller att handla också. För det är skillnad på att säga att alla är välkomna och att välkomna alla.
Vi sänder varje dag medvetet och omedvetet signaler på träningarna, matcherna, i omklädningsrummet, i klubbstugan och i styrelserummen. Vi har regler, språkbruk, attityder och traditioner som gör att vissa ibland varken kan eller vill vara med, ibland därför att de inte känner att de passar in eller för att de aldrig haft möjlighet att kunna prova på. Om vi även i framtiden ska locka barn och ungdomar att börja och hålla på med idrott måste vi utvecklas och våga tänka nytt, annars riskerar vi att missa och tappa många. Genom den pågående satsningen på barn- och ungdomsidrott, Idrottslyftet, har tusentals föreningar på olika sätt kunnat bredda sin verksamhet. Nu lägger vi in en växel till.
I papperstidningen kan ni läsa om Huddinge IF, en av de 15 föreningar som fått stöd från Riksidrottsförbundet för att göra sina idrotter ännu mer tillgängliga och öka mångfalden. Föreningen söder om Stockholm har under flera års tid satsat på att nå nya grupper genom till exempel spontanfotboll på sena fredagskvällar. Till och med på julafton.
Att prata med barnen och ungdomarna, inte om dem, och fråga hur och när de vill hålla på med idrott och vad som gör att de vill komma tillbaka även nästa vecka, är steg ett. Steg två är att våga anpassa och förnya verksamheten. Vägen mot målet är sällan varken spikrak eller problemfri, men vi måste våga ta den.
Idrottslyftets mångfaldssatsning ska vara långsiktig och Riksidrottsförbundet ska ta till vara erfarenheten och kunskapen och föra den vidare så att fler föreningar i framtiden kan få verktyg för att jobba med mångfaldsarbete. Alla kan inte vara bäst på allt på en gång. Men genom att se och lära, lyfta fram och berätta om de smarta lösningarna och nya idéerna är det lättare att gå från ord till handling. Men insikten och framför allt viljan måste alltid vara grunden till att börja tänka nytt och vilja förändra. Jag är övertygad att ni som gör det kommer att vara vinnare i framtidens Idrottssverige. Ju fler barn och ungdomar ni engagerar idag, desto fler stannar kvar och får ett livslångt intresse för idrott och motion. En del blir förhoppningsvis ledare i föreningen och engagerar i sin tur nya barn och ungdomar. Det gäller att vinna varje generation. Både aktiva och ledare.