Det är onsdagen den 1 juli. Platsen är parken i Almedalen i Visby. Politiker, lobbyister och en stor mängd företag och organisationer är som alltid under politikerveckan på plats för att prata, diskutera och nätverka.
Den här dagen är ingen vanlig dag. Det är Idrottens dag och på gräsmattan i Almedalen hoppar, rattar, voltar, skatar, svingar och skrattar hundratals barn. Och en hel del vuxna.
Samtidigt i Bryggarsalen ett par gränder bort pågår Riksidrottsförbundets seminarium Idrotten är guld värd – oavsett konjunktur, om hur landets idrottsföreningar ska kunna erbjuda idrott åt alla i framtiden. Föreningarna har blivit alltmer beroende av statens stöd, det visar en undersökning som Riksidrottsförbundet gjort, och i salen sitter representanter från de politiska partierna och debatterar. Svensk idrott är viktig, den berör och den har ett värde. Inte minst alla er ledares arbete. Torbjörn Eriksson som ni träffar i det här numret är en av Sveriges cirka 600 000 idrottsledare vars insatser är ovärderliga.
Om vi skulle räkna ut den ideella tid som landets alla ledare, materialare, bullbakare och kaffekokare, tävlingsarrangörer, skjutsande föräldrar och funktionärer lägger ner och ersätta den med en fritidsledarlön skulle den summan bli cirka 20 miljarder per år. Att idrotten betyder mycket för många är det ingen få som skulle argumentera emot. Och inte heller mot den nytta som idrotten gör för samhället även om det ibland är svårt att peka på exakta siffror var och hur. Om stödet till alla våra idrottsföreningar minskar riskerar de som behöver idrotten mest riskerar att bli utestängda. Mitt jobb är nu att tillsammans med idrottens företrädare se till att stödet ligger kvar på den nivå vi har idag så alla ni ledare kan fortsätta göra med det fantasiska arbete ni gör.
I Almedalen börjar Idrottens dag lida mot sitt slut. Gymnastikstjärnan Veronica Wagner har gjort en dags avbrott och kommit hit från sitt landslagsläger för att prata på Gymnastikförbundets seminarium och hoppa med alla provapåare i parken. Hon konstaterar att hon som elitidrottare har en hel del gemensamt med alla unga entusiaster.
– Barnen är som jag, de vill inte gå hem.