Vi möts i sminket och jag tackar Kajsa Bergkvist med varmt handslag. Hon fattar att jag inte syftar på alla fantastiska hopp genom åren, utan snarare på det hopp hon ingjutit i många idrottare som sitter kvar i garderoben med sin hemlighet. ”Räkna med respons där ute”, säger jag. Kajsa ler med tvivlande blick ”Jag ska ju bara dela ut ett filmpris.”
Det är QX-gaygala på Cirkus och applåderna dundrar i bänkraderna så fort bilder på en höjdhoppande Bergkvist visas på storbildskärmen. Hon hinner bara sätta en fot på scen innan hela Cirkus förvandlas till en stående ovation.
”Det var den finaste applåd jag har fått”, säger hon med tårar i ögonen och handen över hjärtat.
Som tonåring gjorde jag som många andra flator - jag började spela fotboll. Vårt lag bar det utomordentligt töntiga namnet Smurfarna, vi låg konstant sist i korpserien och gjorde mer än ett självmål. Men vi hade roligt och det var på planen jag utvecklade min så kallade gaydar. Om sanningen ska fram så var jag mer fokuserad på flatscanning än på bollen, vilket gjorde att jag fick ha kvar min backposition, där jag gjorde minst skada för laget.
I gengäld blev jag en jävel på att se vem som inte var hundra hetero. Sverige hade just slutat klassificera homosexualitet som en sjukdom så en annorlunda läggning var inte något man skyltade med, men rykten gick så klart. Som att två spelare i ett motståndarlag var ett par. Jag påbörjade en gedigen research, tog reda på var de bodde (obs: före internet) drog ett djupt andetag och ringde på dörren. Det blev början på en oumbärlig och livslång vänskap. Men att stanna kvar i Jönköping på den tiden var uteslutet.
I Stockholm byttes boll mot penna och för gaytidningen Reporter intervjuade jag otaliga idrottstjejer. De berättade samstämt om diskriminering och diskvalificering ur lag och ledare bekräftade utsagorna. ”Nej, vi har inga lesbiska spelare” hävdade en fotbollstränare på hög nivå och menade att de heller inte var välkomna ”eftersom de skulle skrämma föräldrar att låta sina döttrar spela i laget.” Jag bönade och bad en av Sveriges mest prominenta fotbollsspelare att komma ut, men hon nobbade varje propå ”för att inte sabba karriären.” Jag intervjuade en pensionerad idrottslärare som aldrig vågat vara öppen. Under sin yrkesverksamma tid led hon varje helg av migrän på grund av den stress det innebar att gå i ständig rädsla att avslöjas. Hennes kropp gick i baklås efter alla år av lögner och smygande. Hon lever nu med kronisk smärta och saknar idrottandet.
Att våga vara den man är går som en röd tråd genom hela QX-galan. Anton Hysén håller kvar tråden när han under applådåskor tar emot kvällens finaste pris, Årets homo. Mitt i jublet slås jag ändå av en tanke. Tänk att Sverige 2011 skakas om bara för att en fotbollskille i division två berättar att han kan bli kär i en kille. Det visar hur mycket svensk idrottsrörelse fortfarande har att göra upp med.
Nya numret av tidningen Svensk Idrott