Riksidrottsförbundet

Jag sitter på flygplatsen i Oslo och undrar hur kvällens hockeyträning varit. Kvinnan bredvid mig läser tidningen och jag försöker få en skymt av elitseriehockeyn. Misstänker att hon kommer att hoppa över den sidan. Men tänk om hon sa: ”Du kan ta sportbilagan när jag läst klart.”

Fördomar har nog alla. Lyckligtvis går det framåt och respekten för varandra ökar. Men alltför ofta skall det jämföras.  I artistbranschen jämförs det också. På radion har vi a-listor, som en handfull artister dominerar. Lite som en förstafemma faktiskt.

Jag spelar i Björklövens damlag. Tjejhockey är en liten del av Sveriges idrottsvärld, men vi brinner! Så länge jag har spelat har ingen fått ekonomisk ersättning, all utrustning vi har köpt själva och vi jobbar för att dra in pengar till de matcher vi ska spela. Jag som började med hockeyn när jag var 30 är fortfarande välkommen på träningar. Jag älskar stämningen i laget. Vi söker ständigt nya potentiella spelare och det är glädjen till sporten som alltid står i fokus.

I ett pojklag börjar bänkningen tidigt. Som tvåbarnsmamma känner jag oro inför vår tids elittänkande. Tidigt kan föräldrar säga att ett barn nog aldrig kan nå toppen, eller tvärtom. Många tröttnar på hetsen och slutar. Trots att de kanske, med lite tålamod från tränare och föräldrar, borde ha fått prestera sämre under en period, för att senare återupptäcka glädjen igen. Det borde vara ok för fler att hålla på, trots uteblivna resultat.

Fler föreningar borde rikta in sig på glädje och passion. Efter ett is-pass har jag en härlig känsla i kropp och själ. All stress från repetitioner, resor och teknikstrul i studion är som bortblåst. Jag älskar musicerandet lika mycket som sportandet. En puderrepa i orörd snö, en vacker våg ute på surfbrädan, en låt som skapas av en tanke eller känsla, en livespelning för utsålda hus, ett rep som flyter på precis som ett perfekt åk i backen. Passionen är allt! Utan vilja och glöd finns ingen anledning att hålla på och när den är mindre närvarande behöver man stöd.

Jag önskar att de som sitter på viktiga poster inom idrotts- och i musikvärlden kunde ställa krav på ett mer rimligt sätt och ge adepterna fler chanser. Prestationen blir mycket bättre om motivationen kommer ifrån hjärtat...