Riksidrottsförbundet

– Min äldste son Niklas började brottas när han var sex år. Det var just när Frank Andersson var som bäst. Sedan följde lillebror Martin efter. Jag har själv spelat handboll och fotboll och det låg väl närmast tillhands att jag skulle bli ledare i fotboll, men… Grabbarna fick mig intresserad av brottning och sedan tog brottningen greppet om mig.

Du har några mil från Örserum utanför Gränna till klubben i Tranås.
– Ja, det blir sju mil tur och retur till varje träning eller möte. Som mest skjutsade jag grabbarna tre gånger i veckan. Men det har det varit värt. Det har känts angeläget att stötta dem och att bidra till att de gjort nåt bra och på köpet fått vältränade kroppar. Själv har jag också haft oerhört mycket roligt med idrotten.

Det var självklart att du skulle ta på dig en ledarroll?
– Från början bar jag bara mattor. Men det fanns väl ett ledarskap i mig och det såg klubben. Så jag gick från hjälptränare till suppleant i styrelsen till sekreterare och sedan tolv år tillbaka är jag ordförande. Sen kom jag in i Smålands Brottningsförbund också. Jag har fått alla utmärkelser man kan få. Nu väntar jag på guldmedaljen från RF (skratt).

Och du har fortsatt som ledare trots att grabbarna slutat.
– Ja, de kom båda in på brottargymnasiet i Klippan och började brottas för klubben där. Nu har de slutat men de var bra när de var som bäst. Mitt eget intresse för sporten har suttit i. Trots att min fru inte är så vidare intresserad. Men det har gått fint ändå. Hon resonerar liksom jag, att det är viktigt att barnen har något meningsfullt att syssla med och det handlar ju inte bara om våra egna barn utan alla barn.

Du spelade handboll och fotboll, klassiska lagsporter. De står i en skarp kontrast till brottning…
– (skratt) Ja, där är man ju helt utlämnad på mattan. Du har inga lagkamrater som kan hjälpa dig. Och brottning kräver också ett speciellt psyke. Det är inte alla som har det. Men det är en ärlig sport och träningen är nog den mest allsidiga du kan tänka dig.

Hur ser du på brottningens framtid?
– Den är tuff. Den har ju inte en så häftig prägel som fotboll och ishockey och många barn idag fastnar vid dataspel och annat. Men kanske, kanske att det börjar vända uppåt nu med antalet utövare. Jag hoppas det. För brottning är en fin sport. En klassisk sport.

LEIF STRANDBERG
Ålder: 62 år.
Familj: Fru, två söner och två barnbarn.
Personligt: Styrelseledamot i Smålands Brottningsförbund och ordförande i Tranås BK. Arbetssökande. Kanslist under två år på Aneby SK, efter att ha blivit uppsagd tillsammans med 90 andra från RIFA i Gränna 2004.
Intressen: Brottning och all idrott. Hemmet, familjen och trädgården.
Motto: Var alltid positiv och se möjligheterna, då ordnar sig det mesta.