De första åren i mitt ridskoleliv handlade mitt engagemang i ridsporten endast om att rida lektion en gång i veckan. Ganska snabbt utvecklades det. Jag blev hästskötare, avancerade till teoriinstruktör och invald i ungdomssektionen. Genom det ideella arbetet lärde jag mig ledarskap genom att skola in yngre tjejer i stallets rutiner, jag lärde mig ansvarstagande genom att cykla till stallet i regn klockan sju på morgonen, jag lärde mig empati genom att lära mig att förstå hästens signaler och andra människors förutsättningar och behov, jag lärde mig att medla mellan människor och jag lärde mig styrelsearbetets olika sidor. Jag vet att jag inte är unik i det avseendet. Det finns tusentals tjejer och killar i idrottsföreningar runt i landet som kan vittna om detsamma.
Men idrotten kan bli bättre och måste jobba vidare med vissa frågor. Vi behöver jobba med både att rekrytera fler unga organisationsledare och behålla dem längre. Och varför måste vi det? Jo, att engagera unga är både en överlevnadsfråga och en utvecklingsfråga. En utvecklingsfråga eftersom idrotten behöver fler unga i styrelserummen som vet hur det är att vara ung i verksamheten idag. Jag brukar säga att unga är proffs på att vara unga idag! En överlevnadsfråga eftersom idrotten måste engagera unga för att överleva, eller i alla fall för att ha ett större urval människor att välja ifrån. För att rekrytera nya unga kan det vara så enkelt som att sätta in en extra stol i styrelserummet. Eller ställa frågan. Undersökningar visar nämligen att långt fler unga än som är ledare vill bli ledare, men de får aldrig frågan. Och får de frågan en gång och tackar nej, får de aldrig frågan igen.
Den viktigaste anledningen till att unga fortsätter att engagera sig är stödet från föreningen. Stödet behöver nödvändigtvis inte vara att få något gratis, utan handlar lika mycket om en bra miljö runt omkring ungdomarna. För mig handlar en stödjande miljö om bra arbetsmetoder och arbetsformer och stöd i form av en förebild eller mentor. Idag väljs många unga på förtroendeposter på ett, två eller fyra år. Två år för en ungdom idag är en evighet. På två år hinner man flytta mer än en gång, man hinner plugga klart en halv utbildning och man hinner resa jorden runt. Eller ta arbetsformerna som exempel. Det är svårt för en ungdom att sitta på ett styrelsemöte till halv två på natten när skolan början klockan åtta dagen efter. Det går att hitta andra former.
Jag vill avsluta med att berätta vilken stödjande miljö som har varit den viktigaste för mig. Nämligen förbilderna. När jag började rida på Röinge Ridklubb i Hässleholm fanns ett gäng äldre tjejer, som betytt lika mycket för mig som de ledare och förebilder jag idag, tjugo år senare, har förmånen att få inspireras av. Jag tänker på Jenny, Anna, Helena, Lotta, Elka, Inki, Matilda, Kristin och sist, men mest, Gella. Du känner dem inte och det spelar egentligen ingen roll. Poängen ar att det finns hundratals av dem i Idrotts-Sverige. Idag nämner jag andra namn, utan att fördenskull glömt Röinge-tjejerna. Jag tänker på Karin Mattsson-Weijber, Karin Karlsson, Camilla Hagman, Antonia Ax:son-Johnson, Malin Morén, samt politiker som Birgitta Olsson. Alla hästtjejer! Avståndet i verklighet och tid mellan dessa båda grupper är stort, men det är mer som förenar än som skiljer. Det stödet eller den inspirationen från dessa människor är den mest betydelsefulla stödjande miljö för mig.