Skulle jag? 18 år gammal från en relativt liten ridklubb ha de kunskaper som krävs för att klara uppdraget? Personen som ringde mig gav inte upp, hon ringde och frågade igen och jag sa nej! Igen. Hon berättade klart och tydligt vad uppdraget innebar och ställde frågan ”hur vill du engagera dig”? Det gjorde att jag till slut svarade ja. Denna erfarenhet är något som jag alltid burit med mig under de åren som jag varit ordförande i RF:s och SISU:s Ungdomsråd, många unga behöver stöttning att våga tro på sig själva så att de förstår att de har en kompetens som faktiskt behövs. Från ridsporten peppades jag att ta steget till att ingå i RF:s ungdomsråd, något som jag vågade göra för att jag fått stöttning på vägen.
Riksidrottsmötet i Gävle 2001 blev mitt första RIM och den första känslan jag hade var lite obehag, det var ganska skrämmande att alla hade kostym. Jag som 19-åring skulle aldrig komma på tanken att ta på mig kostym. Var jag på fel plats? Passar jag verkligen in? Min känsla var att alla andra var så insatta i allt och att jag inte riktigt passade in. Jag tror att det är fler unga med mig som upplevt alla outtalade regler och känt en oro över att ”jag är den enda som inte vet vad som gäller”. Därför ställde jag mig frågan – i vilka miljöer tas egentligen viktiga beslut och hur skall vi få alla att känna sig bekväma i situationen? För mig är det en stödjande miljö att veta vad det är som gäller och att kunna känna mig trygg.
För några veckor sedan, 9 år senare skulle jag iväg på mitt första årsmöte som representant för Förbundsstyrelsen SISU, kostym eller inte kostym – det var frågan. För första gången kände jag mig bekväm med mitt beslut, självklart skulle inte jag som också ordförande i ungdomsrådet ta på mig kostymen. Jag tog på mig jeanskjol, en skjorta och ett par converseskor och kände mig trygg med min klädsel, antagligen har ingen annan i FS haft det på sig när de varit ute på årsmöten – men det var jag och jag kände mig trygg med det. För nu vågar jag göra på mitt sätt.
Det är en förutsättning med stödjande miljöer för att unga på allvar ska vilja och kunna engagera sig. Miljön måste genomsyra verksamheten för att ge ordentlig effekt vilket innebär att både äldre och unga måste ta ansvar för att skapa bra prestationsmiljöer. Min upplevelse är att den viktigaste ingrediensen för att unga ska tacka ja till uppdrag och sedan också behålla dem handlar om stöd från föreningen eller förbundet. Jag är övertygad om att med stödjande miljöer kommer unga att vilja engagera sig i idrotten och med rätt ungdomar som vill, kan och vågar vill också idrotten engagera fler unga.”
Vart börjar man? Se ungdomarna, se personerna, se kompetensen och ställ er frågan vad har jag och min organisation att tjäna på att engagera unga? Nöten att knäcka är helt klart om unga ska lära sig ert befintliga styrelsearbete eller om styrelsen lära sig att arbeta på ungdomars villkor?