Stöd från vuxna i, och i nära anslutning till, föreningen hjälper Jennifer.
När jag var 15 år startade jag min första, och hittills enda, idrottsförening. Själva bildandet av föreningen var inte speciellt märkvärdigt. Dock var andra nödvändigheter, så som organisationsnummer och plusgironummer, aningen svårare att erhålla. Trots detta blev begynnelseåren i föreningen både lärorika och minnesvärda. Detta mycket tack vare ett tillräckligt stöd från vuxna i, och i nära anslutning till, föreningen.
Hösten 2003 hade jag börjat på gymnasiet och till skillnad från många andra hade jag flyttat 30 mil hemifrån för att påbörja min gymnasieutbildning på en internatskola i Småland. Jag minns oerhört väl hur jag till både skolans idrottslärare och rektor tjatade om att få starta skolans idrottsförening. Efter några veckor ifylldes inträdesansökan för medlemskap i Skolidrottsförbundet och medlemsavgiften betalades in. Allt var frid och fröjd, åtminstone i några veckor.
För när lyckan över att ha bildat en förening och aktiverat densamma genom eftermiddagsaktiviteter och styrelsemöten började ett minne från en diskussion om plusgironummer att göra sig påmind. Styrelsen i föreningen tog beslut om att skaffa plusgironummer och aningen ostrukturerat fyllde föreningens vuxenstöd och jag i blanketten för att skaffa föreningen ett plusgironummer. Några veckor senare fick vi tillbaka blanketten med budskapet ”gör om gör rätt” och det visade sig att det vi trodde var vår förenings organisationsnummer i själva verket var vårt föreningsnummer. Efter ett konstaterande och ett beslut om att skaffa ett organisationsnummer påbörjades ett nytt ansökningsförfarande vilket gav resultatet att vi efter ett par månader hade både ett organisationsnummer och ett plusgironummer.
Vid sidan av de administrativa uppgifterna i föreningen så rullade aktiviteterna på och inför min sjätte, och sista, gymnasietermin lämnade jag med varm hand över ordförandeskapet i föreningen till en elev som gick i årskurs 1 och således hade god tid på sig att växa in i rollen som föreningens ordförande.
Jag minns att jag i slutet av min gymnasietid var oerhört stolt över hur föreningen hade vuxit under mina tre år på skolan, men jag kände även en stolthet i hur jag, i och med föreningen, hade vuxit på det personliga planet.
När jag under de senaste åren, i olika sammanhang, ombeds att reflektera över vad en Stödjande miljö är för mig så framträder minnena från min gymnasietid relativt starkt. Detta eftersom att jag upplevde ett förtroende från vuxna, i och i nära anslutning till, föreningen. Men även för att jag i föreningens vuxenstöd hade en resurs (en form av mentor) som jag kunde ställa frågor till och be om hjälp av. Föreningens vuxenstöd hjälpte även styrelsen i föreningen att belysa frågor från olika perspektiv, vilket resulterade i att besluten som fattades både var väl förankrade och tillräckligt genomtänkta.