Riksidrottsförbundet

På ett konstituerande möte med alla Ungdomar så skulle vi ta fram ett Ungdomsråd inom Svenska Varpaförbundet. Jag blev då vald till ordförande, ett uppdrag som jag tackade ja till och kände mig väldigt hedrad av.

När jag hade kommit hem och landat lite efter den stora möteshelgen, först då fattade jag att jag var den som hade blivit vald av de andra ungdomarna till att leda Ungdomsrådet.
Innan hade jag tänkt att detta skulle bli en resa som jag inte ville missa, men att jag skulle bli vald till ordförande var inget jag hade räknat med.
- Jag tänkte oj, ska jag sitta där och alla ska lyssna på mig som ordförande.
Hur ska jag klara det? För det var den bilden jag hade att det var nästan bara den som var ordförande som pratade på ett möte.
Men vi ändrade på mötesformen en aning så det passade oss bättre, jag ledde möten med dagordning, och det var mera fritt.
Det är ju inte meningen att bara den som är ordförande som ska prata.
Det var okej att man var osäker i början. Vi fick mycket stöd och hjälp av vår kanslist och förbundets ordförande med flera.
För mig har det betytt allt att jag har haft ett sådant bra stöd från vuxna ifrån alla håll annars hade jag aldrig fortsatt och inte heller varit där jag är idag.
De vuxna sa inte bara att det vi ungdomar gjorde var bra, utan de gjorde också så vi kände att de verkligen menade det.
 
Att vara flera ungdomar som jobbar sig in i en styrelse under samma period har jag upplevt som en stor stödjande miljö.
För mig är en stödjande miljö en miljö där man har en öppen dialog och en ömsesidig respekt kan man säga. Med ömsesidig respekt menar jag att man ska respektera varandra och vart man befinner sig i livet, ha lite förståelse för varandras livsstilar. En gemenskap där man känner varandra och känner sig så trygg, så man vågar uttala sig gör också att man blir en bättre ledamot och gör ett betydligt bättre jobb.
För tror andra på dig, så tror du på dem!