Då jag själv var ny som organisationsledare och deltog på mina första utskottsmöten i Dalslands Fotbollförbund, DFF, så var jag lite försiktig med att ställa frågor kring något som inte jag förstod, då det tillsynes var något som övriga i rummet visste vad det var. Detta självklart på grund av att de varit med ett tag längre. Nu talar vi om frågor som rör sakfrågor tillhörande utskottets verksamhet, vad förkortningar betyder och dylikt.
Däremot dröjde det inte länge förrän jag började ställa frågor och även sådana som ibland kallas för ”dumma frågor”. Övriga ledare i utskottet påtalade vikten för mig att våga fråga och lika mycket poängterade de att det inte finns några ”dumma frågor”. Detta visade mig att det är lika viktigt att jag som ung och ny vågar ställa frågor, som att det är viktigt att ”de äldre” låter mig som ung och ny ställa dessa frågor. Även under pågående diskussion trots att det för en del kan ses som något störande, fast självklart så var det bättre att jag skrev ner frågan och ställde den senare.
Om någon tycker att en fråga är ”dum” så beror det kanske på ett litet sämre ledarskap, då en grund för ett lyckat ledarskap ligger i att som ledare försöka förstå vad dina mottagare/adepter/grupper förstår och därefter skapa en lärande miljö/stödjande miljö. För mig så är en lärande miljö, oftast, lika med en stödjande miljö och vice versa.
Allt sedan jag tackade ja till ledamotsuppdraget i DFF så har ordföranden och övriga medlemmar i utskottet, och hela DFF, varit väldigt stödjande i min personliga utveckling. Detta tack vare genom att de hela tiden frågat mig och tilldelat mig olika uppgifter där jag fått i princip fria händer – dock diskuterar vi genom allt innan något beslutas och sätts i verk. Samtidigt så har DFF drivit sin utveckling framåt då de tagit in nya unga ledare som de låter medverka, agera och ställa frågor, vilket får övriga medlemmar att svara och fundera kring vad, varför och hur saker genomförs.
Ser vi sedan till mitt nyaste uppdrag som ledamot i RF och SISU:s Ungdomsråd, UR, så känner jag mig ganska ny som ledare igen då de områden och ämnen vi jobbar med är relativt nya för mig, så återigen sitter jag vid möten och ställer frågor. Dock är denna uppgift väldigt personligt utvecklande och jag får delta i en väldigt lärande och stödjande miljö. Gruppen består av väldigt duktiga och engagerade personer som jag kan lära mig en del av och samtidigt så har vi hela RF och SISU bakom oss i det vi gör.
Vad kan då vi unga göra för att påverka/medverka till en stödjande miljö? Själv tycker jag att det handlar om att vi med en ödmjuk inställning både vågar ta för oss och släpper efter, likaväl som ”de äldre” behöver göra detsamma. Vi som nya ledare har, oftast, inte blivit tillfrågade till att bli t.ex. ledamot i ett utskott, en kommitté eller liknade bara för att – utan för att de som frågat ser en ledare och en duktig, ambitiös och engagerad person i oss. Faktorer som var och en till mans ska stärkas av. Vi unga kan även påtala vikten av att de äldre verkar för att få in nya unga ledare i verksamheten då det är vi som en dag ska ta över. För utan oss så finns det ingen som kan ta vid och vad resultatet blir förstår alla. Men för att skapa en stödjande miljö så krävs det att vi, yngre och äldre, hjälps åt i den processen.