Ibland önskar jag mig att det fanns tidsmaskiner så att det gick att åka iväg bakåt i tiden och uppleva hur det var då. Just nu är jag inne på att jag skulle vilja hälsa på i början av 1900-talet, för det var då som idrottsrörelsen tog fart på allvar. Vad tänkte de på då, vilka var de viktiga frågorna? Ja, jag vet att man kan läsa sig till en hel del - men jag skulle ändå ha velat fråga lite mer om vad de såg framför sig och känna på känslan.

I lördags firade Östergötlands Idrottsförbund 100 år, och det gjorde man i Linköping med jubileumskonsert, en speciell utställning i form av ett omklädningsrum som beskriver det gångna seklet, utmärkelser och middag med underhållning och storband. Ett par, tre hundra personer var där för att gratta förbundet på olika sätt. Men det som nästan alltid fastnar mest hos mig är glädjen och stoltheten i ögonen hos de äldre idrottsledare som har lagt i stort sett en livstid på sitt idrottsledarskap och som inte precis är bortskämda med att bli belönade - men som här uppmärksammades med guldnål eller jubileumstavla. Inte sällan med en tår i ögonvrån. Då blir man påmind om vad idrotten betyder och kanske framförallt vad de personerna betytt för idrotten.

Östgötarna hade också fått rösta fram århundradets ledare, förening, idrottskvinna och idrottsman i Östergötland. Folkets röst! För egen del fick jag förmånen att dela ut priset till idrottskvinnan som - förstås - blev Pernilla Wiberg. Pernilla var på plats och för mig som är en "alpin wannabee" så var det förstås extra kul!