Ett seminarium som Sveriges Centralförening för Idrottens Främjande, Stockholms Idrottsförbund och RF anordnade igår kväll hade den rubriken. Deltagarna kom framförallt från föreningar i Stockholmsområdet men intresset inför seminariet var stort från många håll. Tyvärr kunde jag inte själv vara där, men frågan är synnerligen viktig för oss.

Vad får egentligen ungdomsidrotten kosta, var går smärtgränsen? Den frågan får jag ibland, och det är förstås knappast möjligt för mig att ange en exakt summa. Däremot är jag övertydlig på hur viktigt det är att hålla kvar vid "den svenska modellen" som innebär att barn och ungdomar genom tiderna kunnat vara med i en idrottsförening oavsett familjens ekonomiska styrka. Vi ser tendenser till att det inte är så överallt idag.¨

Hur kan vi då jobba med kostnaderna och vad är det som påverkar dem? Själva idrottandet i sig har tre typer av kostnader: medlems- och träningsavgifter, utrustning/material samt resor. Vi själva inom idrotten behöver jobba mer med att fundera på hur vi kan hålla nere resekostnader och på vilket sätt vi kan hjälpa till så att utrustning inte blir en för tung post för barnen.

Men avgifterna styrs också av samhällets stöd till idrotten. Om kommunen t ex tar ut höga avgifter för att föreningarna ska kunna hålla till i lokalerna slår det direkt på avgifterna. Landets kommuner lägger upp sitt stöd till idrotten (kontantstöd och anläggningar/"infrastruktur") väldigt olika och det finns inga rätt och fel i det utan självklart ska varje kommun utforma stödet utifrån sina förutsättningar. Det är att man ger ett ordentligt stöd som är det viktiga - och de flesta kommuner gör ju verkligen det.

År 2003 sjösattes Handslaget som efter senaste valet nu övergått i Idrottslyftet. Det övergripande syftet med båda satsningarna var och är att "öppna dörrarna för fler", att ge idrotten ökade möjligheter att utveckla verksamheten så att fler kommer till eller stannar kvar. I starten fördes diskussioner med Sveriges Kommuner och Landsting (vid den tidpunkten var det Kommunförbundet) om vikten av att kommunerna inte skulle dra ner på sina satsningar på idrotten när det tillfördes så mycket statliga medel, och det var idrotten och kommunerna överens om. Dessa pengar skulle förstärka utvecklingskraften, inte bli ett nollsummespel. Jag vill påminna om att detta fortfarande är lika viktigt!