540 meters djup har jag varit nere på idag. I LKABs gruva i Kiruna, och det var verkligen en upplevelse. Jag kom upp till Kiruna igår vid halv elva-tiden på kvällen (en dryg timme försenad för övrigt) för att idag träffa representanter för kommunen och för några av Kirunas många idrottsföreningar.

Kl. 8.00 imorse infann vi oss på LKAB. Det var en strålande vacker morgon och sådär skönt kallt och klart i luften. Det känns som att snön inte är långt borta där, och det ska den väl inte heller vara den här tiden på året. Tidigt insåg jag att jag faktiskt hade sett framför mig att vi skulle åka hiss ner i gruvan, eller något sådant. Men det var ju helt fel - vi åkte i en liten minibuss på alldeles utmärkta vägar ner i gruvans djup. Lutningen är 10%, så det gick ganska snabbt för oss att komma ner till 540 metersnivån. Gruvan har funnits sedan slutet av 1800-talet och den är gigantisk, eller vad sägs om över 40 mil väg under jord, och en personalrestaurang, filmsal och en hel del annat. Och jodå: det finns "mackar" också, men av säkerhetsskäl drivs inga bilar av bensin utan det är diesel och etanol som gäller. Väl nere så fick vi veta massor om både nutid och dåtid, med hjälp av en film och duktig guide.

Gruvan är som sagt stor, och större ska den bli. Faktum är ju att hela Kiruna ska flyttas och nu har jag lärt mig vad det egentligen beror på. Själva malmkroppen som man bryter ur (och som är enorm) lutar och staden är så att säga belägen på "fel sida" om malmkroppen, så att sprickbildningarna kommer att komma under Kiruna stad. Mycket fascinerande i sig, och det måste vara en riktig utmaning för beslutsfattarna hur man flyttar en hel stad.

Väl uppe ovan jord igen så tog vi oss till stadshuset för möte. Framförallt så pratade vi om de mycket speciella förutsättningar som råder för idrott i glesbygd - eller rättare sagt för att delta i tävlingar och seriespel. Kort sagt att vara en del i den svenska idrottsrörelsen.

Idrottsrörelsen finns överallt i vårt avlånga land och det är en av idrottens styrkor, men framförallt så är det ett av fundamenten skulle jag vilja påstå i det svenska samhället. Storstäderna har sin problematik (ffa tillgång till anläggningar/någonstans att vara) och glesbygden har sin. Och det finns inga standardlösningar på dessa, det är en del av förutsättningarna. För glesbygden, och då framförallt Norrlands inland, så är resorna såväl ekonomiskt betungande som väldigt tidskrävande.

Ett sätt att underlätta är att öka kunskapen om, och intresset för, hur det faktiskt ser ut i olika delar av landet. För er som inte varit i de nordligaste delarna av landet så rekommenderar jag ett besök! Både för idrotten, för naturen och t ex för att besöka gruvan.