Folkpartiet arbetar som bäst med att forma sin framtida idrottspolitik, och förra veckan var jag inbjuden till ett av deras möten för att berätta om vår verksamhet och syn på olika frågor. De bygger sitt arbete på ett antal träffar med en ordentlig dialog med idrottsrörelsen i frågor som är viktiga för politiker att ha en bild av. Och naturligtvis frågor som är centrala för idrotten. Det gäller såväl möjligheter och utmaningar som problem. Jag är verkligen glad att idrotten fortsätter vara ett viktigt (än viktigare) område att beakta när politiken formulerar sig kring vad som är centrala delar för ett samhälle som mår bra.För ganska precis en månad sedan skrev jag om socialdemokraternas arbete med att forma sin nya idrottspolitik där idrottsrörelsen också var inbjuden - och nu väntar vi med spänning på vilket som blir nästa parti ut på banan.

 På torsdageftermiddagen bänkade jag mig för en introduktionsdag för "nya i myndighetsstyrelser", och anledningen till det var mitt styrelseuppdrag i Mittuniversitetet. Men självklart så var detta ämne av intresse för mig även från idrottens perspektiv - för vi, RF, har någon sorts "myndighetsuppdrag" i att fördela statens stöd till idrotten. Nu kan man nog definitivt diskutera om det verkligen är ett myndighetsuppdrag att fördela pengar till sina medlemsorganisationer som vår kloke chefsjurist Christer Pallin påpekar, och den frågan behöver det bringas klarhet i. Men hur som helst så är det nyttigt att få en fördjupad inblick i den statliga förvaltningen och hur den styrs.

Den stora slutsatsen ur ett mer allmänfilosofiskt perspektiv tycker jag är hur enormt viktigt det är att hålla ordning på vilken roll man har i vilket sammanhang, och på vems uppdrag man agerar. Både i bemärkelsen att faktiskt skilja på sin roll i olika konstellationer, men framförallt att vara klar över vems uppdrag man jobbar på. Är det något jag är trött på så är det dolda agendor och andra syften än de uppdraget ger, jag tror jag håller på att utveckla en direkt allergi mot sånt beteende.