Nu är det verkligen inte många dagar kvar till årets stora idrottshändelse. Någon sorts reflektion  kan man väl få göra av hur debatten om Peking-OS har utvecklats, i stora drag.

Jag minns så väl min första TV-diskussion om Kina och OS. Den var i Agenda i SVT i september 2005. Hade varit på Nordiskt Idrottsmöte i Danmark och hann i princip bara hem och lämna väskan innan jag åkte till studion. Då handlade TV-inslaget framförallt om på vilka grunder idrottsrörelsen deltar i mästerskap och tävlingar i andra länder (i det här fallet i en diktatur).

Sedan tog det ganska lång tid innan så mycket mer hände, åtminstone medialt. Nästa fas handlade framförallt om bojkottkrav: borde inte Sverige och ett antal andra länder bojkotta OS 2008?! Nästa vinkling var att de aktiva idrottarna själva uppmanades att bojkotta, eller åtminstone offentligt protestera mot regimen i Kina.

De senaste månaderna tycker jag att debatten blivit betydligt mer allsidig. Den är bra. Det är inte längre bara mot idrotten som strålkastarljuset riktas, utan alltfler inser att det är orimligt att inte också tala om vilken roll politiker och näringsliv kan tänkas ha i sammanhanget.

Frida Johansson Metso håller dock i gårdagens Aftonbladet fast vid att hon tycker att det är de aktivas skyldighet att markera och protestera, nu genom att gnugga in en tatuering med de kinesiska tecknen för mänskliga rättigheter. Jag vet inte om Frida ställer samma krav på sina politikerkollegor när de åker på sina studieresor till Kina, och i så fall är det ju i alla fall konsekvent, men jag har aldrig hört henne säga det.

Idrottens språk är universellt och för idrottsrörelsen är just utbytet mellan människor, kulturer och länder centralt. Det är vårt sätt, vårt bidrag, att sprida värderingar om demokrati och alla människors lika värde. På så sätt medverkar vi till att - på sikt - förhoppningsvis göra slutna länder mer öppna. Idrotten har ett ansvar, definitivt, men att ålägga enskilda aktiva att agera i olika sammanhang är att gå för långt. Det valet måste de själva få göra.

Kunskap är förstås en viktig sak i sammanhanget. När man reser till ett land som Kina så gäller det att veta vad det är för land man beger sig till. Därför samarbetar Riksidrottsförbundet sedan en tid med Amnesty, som ju alla vet har en mycket gedigen kunskap om inte bara Kina utan alla andra länder som svensk idrott också har utbyte med. Detta för att stödja specialidrottsförbunden och därmed de aktiva. För visst, Peking-OS kommer säkerligen att ta andan av oss alla när det gäller storslagenhet - med början på fredag då det är invigning. Då gäller det att känna till vad som finns bakom fasaderna.

För övrigt är Internationella Olympiska Kommittén inte en del av idrottsrörelsen. Det är en stiftelse som lyder under schweizisk lag, och medlemmarna i IOK svarar inte inför varken sina hemländers nationella olympiska kommittéer eller de internationella specialidrottsförbunden.