Nordiskt samarbete har funnits väldigt länge inom idrotten. Igår kom Norges Idrottsförbund och olympiska och paralympiska kommitté till oss på besök, med ordförande, vice ordförande, generalsekreterare och en tjänsteman och träffade vårt presidium. Ett urbra möte, där vi ägnade många timmar åt att diskutera frågor där vi står inför liknande utmaningar, eller där den ena organisationen kommit längre än den andra. Vi började förstås dagen på Bosön som ju är en oemotståndlig plats en sådan vacker dag, och sedan fortsatte vi mötet på Idrottens Hus. Tycker du förresten att deras förbundsnamn var långt? Ja visserligen, men så har de också kommit betydligt längre än vad vi har när det gäller att samordna och effektivisera sitt arbete till gagn för norsk idrott över "olympiska eller ickeolympiska gränser".

När de sista självande förberedelserna för Stockholm Maraton pågick i lördags morse klev jag in i bilen för att åka till Bollnäs och Svenska Handikappidrottsspelen. Strax före klockan elva skulle de invigas på torget av ingen mindre än Kronprinsessan Victoria. Torget var precis fullt av människor och de fick bl a se ett rullstolslopp med några blivande paralympier.

Direkt efter invigningen och loppet lyssnade jag på ett seminarium om inkluderad idrott. Väldigt bra. Bl a berättade några av landets skickliga tränare om fördelarna med att träna tillsammans oavsett om man har funktionshinder eller inte. Friidrottstränaren Håkan Andersson har på senare år även blivit paralympisk rådgivare och jobbar "inkluderat". Eller som en av hans adepter Per (som är sprinter och synskadad) uttryckte det: "jag behövde en tränare som kan friidrott, inte en som vet allt om synskador".