20 graders temperaturskillnad. 1 timme med flyg. I går morse klev jag ombord på flyget till Kramfors tillsammans med bl a idrottsminister Lena Adehlson-Liljeroth för att besöka det första Paralympic Winter World Cup någonsin. Tävlingarna är förlagda till Sollefteå, inte bara i år utan även nästa gång som infaller 2011.

När vi landade i Kramfors möttes vi inte bara av en chaufför – ideell såklart, till vardags jobbande på kommunens näringslivskontor – utan också av en strålande vacker vinterdag med massor av snö och något så härligt som solsken! Temperaturen var väl i kallaste laget, minus 22 grader, och den höll sig envist kvar kring den nivån även när vi åkt de dryga tre milen till Sollefteå. Där började programmet med en lunch tillsammans med kommunens högsta företrädare, Svenska Handikappförbundets ordförande, Internationella Paralympiska kommitténs sport director m fl, m fl.

Direkt efter lunch åkte vi den slingriga och lite branta vägen upp till Hotell Hallstaberget. Jag har åkt den vägen många gånger, men då i helt andra ärenden och för länge sedan: anledningarna då var kurser eller möten i Mittsvenska Ridsportförbundets regi och det var förstås när jag fortfarande bodde i Östersund. Nostalgikänslan infann sig, får jag erkänna.

Nu skulle vi se slalomens andra åk och starten gick just vid hotellbyggnaden (!). Åkarna var indelade i tre grupper: synskadade, stående åkare och sitski-åkare. Stående och sitski har jag sett förut, men jag måste erkänna att jag inte visste att det fanns en alpin klass för synskadade åkare. Och att se helt blinda åkare kasta sig ut ur starthuset strax bakom sin seende guide, det var speciellt. Vilket förtroende och vilket samspel det måste ligga bakom sådana prestationer, för att klara branter, olika underlag – ja, bara portarna i sig…

Att Sollefteå kommun har planer för sin satsning är det ingen tvekan om. IPC har det också, för kommande paralympiska vintervärldscuper. Ca 400 aktiva från många länder och 250 ideella funktionärer befinner sig i Sollefteå denna vecka.