Strax innan kl 9.00 lördag morgon inleddes årets nationaldagsfirande för min del. På Rådhustrappan i Östersund. Jag var inbjuden att komma ”hem” och tala på årets nationaldag, vilket förstås är en stor ära att få göra. I fjol talade jag på Skansen, tänk att det redan gått ett helt år sedan dess… Det är sådana här dagar man uppmärksammas på att tiden flyger iväg.

Att ha idrott som tema för talet kändes givet, det var ju i den egenskapen jag blivit inbjuden. Därutöver förstås om min hembygd Jämtland, och om Sverige. Lite mer precist så talade jag om hur viktigt det är att uppleva känslan av att höra till och höra hemma någonstans – kan vara där man är född, där man bor, när man får vara med dem man älskar eller kanske bara just där man befinner sig för tillfället.

Nationaldagen är en bra dag för att fundera på vad som är speciellt med Sverige. Då tänker jag på alla våra idrottsföreningar. Vi har så lätt att ta föreningarna och alla ideella ledare för givet – men faktum är ju att de är näst intill unika i världen. Föreställ dig ett Sverige utan föreningsliv…. Vårt samhälle skulle inte vara sig likt utan föreningarna, det är jag övertygad om! Jag är dessutom övertygad om att idrottsföreningarna med alla sina ledare spelar en betydande roll för människors känsla av tillhörighet, gemenskap och – ja, att höra hemma någonstans. Det berörde jag också på Rådhustrappan igår.

Efter att ha åkt hem och bytt om, för jag frös som en hund i min fina kjol, så var det dags för Östersundstravet och Jämtlands Stora Pris med V75-omgång. Jag skulle få inviga tävlingarna och för att göra det åkte vi in i en landå dragen av två nordsvenska hästar (jag är lite svag för dem). Under ett av loppen fick jag åka med i domarbilen, och det var väldigt roligt och gav en häftig närkontakt med loppet – och en tydlig bild av farten. I loppet innan hade vi sett den fantastiska Järvsöfaks segra och vid 15 års ålder slå banrekord. Vilken häst!

Dagens sista uppgift var av en lite ovanligare karaktär för min del. Frösö Kyrka höll nationaldagsfirande och jag var inbjuden att hålla högtidstalet. Även då talade jag om föreningarnas och ledarnas betydelse, fast ur en lite annan vinkel. Idrottsföreningen som samlande kraft där människor från olika bakgrunder träffas helt naturligt. Dessutom: inte minst hur viktigt det är med något som människor kan förenas kring och som ”alla” pratar om, och som dessutom är positivt. Då tänker jag t ex på idrottsframgångar (denna vecka har ju t ex ”alla”, även de som inte är tennisintresserade, engagerat sig i och glatt sig åt Robin Söderlings prestationer). Firandet i kyrkan blev väldigt trevligt, lite som att gå på konsert faktiskt, för nästan hela timmen ägnades åt sång och musik. Frösö Kyrkokör sjöng otroligt fint och medryckande, för att inte tala om de soloframträdanden som gjordes där prästen överraskade oss med sina operatalanger!