Lite då och då får jag kommentaren att idrotten syns alldeles för lite i valdebatten. Och visst skulle man kunna önska sig att de så viktiga idrottsfrågorna fick mer utrymme. Samtidigt så tycker jag inte att det är särskilt konstigt. Idrotten är – tack och lov – ingen stridsfråga där de båda blocken skiljer sig mycket åt i sina uppfattningar om stödet till idrotten. Tvärtom så råder en ganska stor samsyn, även om det definitivt finns skillnader också. Min bestämda uppfattning är att den relativa enigheten är bra för idrotten. Ett scenario där maktskifte skulle betyda radikalt förändrade förutsättningar och spelregler är ingen situation jag längtar efter i alla fall.
Dessutom så utgår vi från ett riksperspektiv i resonemanget ovan. Kommunalt är det en helt annan femma, faktiskt. Vi ser, om vi jämför med förra valrörelsen, att idrottsfrågorna tar större plats i debatten än tidigare – och att såväl partier som enskilda politiker profilerar sig på idrottsfrågor. Det är bra, och det är också logiskt. Kommunerna är enormt viktiga för idrotten lokalt, framförallt genom anläggningarna men också förstås för kontantstödet (läs framförallt LOK-stöd) och – inte att förglömma – engagemang för internationella evenemang på de orter där det är aktuellt. Då blir också synen på idrotten väldigt konkret och påtaglig i vardagen för innevånarna. Frågan kommer närmare, helt enkelt.
Vi ser att politikerna i kommunerna generellt lyfter idrottsfrågorna ur två perspektiv. Det ena är idrotten som ”samhällsbärare”, alltså förutsättningarna för föreningarna (skatteregler, t ex och tillgänglighet) och den roll idrottsföreningen och ledarna spelar. Det andra är idrotten som kraft i den regionala utvecklingen, exempelvis stora evenemang och större arenor (ofta av multikaraktär).
Och för att fortsätta på kommunspåret, så släppte vi igår vår kommunstudie. Det är en studie vi gör återkommande, just för att kunna följa och analysera utvecklingen eftersom kommunernas stöd och vilja att satsa spelar så stor roll för den lokala idrotten. Det vi ser nu är att en dryg femtedel av kommunerna skär ner i idrottsstödet – vissa i kontantstödet och andra på anläggningssidan.
Vi inom idrotten måste visa förståelse för att en del kommuner har det tufft och att finanskrisen och lågkonjunkturen fortfarande sätter sina tydliga spår där. Samtidigt så får idrotten aldrig bli en regulator för ett enskilt budgetår! Det vi vill, är att varje enskild kommun tar ett långsiktigt perspektiv på sitt stöd till idrotten och ser på det som en investering. Inte en kostnad, för det är det inte. Faktum är att endast 47 av landets 290 kommuner har ett idrottspolitiskt program, så här finns en del att göra. Ett långsiktigt program skulle gynna alla, det är min bestämda uppfattning.
Kom till Stockholm igår eftermiddag efter att ha spenderat två dagar i Visby på Spelakademin, som arrangeras varje år i början av september. Den brukar alltid innehålla ett antal intressanta föredrag, och detta år var inget undantag. Konferensen hade tre teman, eller perspektiv som de kallas i programmet: trender och beteenden, sunt spelande och reglering. För min egen del så fastnade jag mest för programpunkterna som behandlade trender – och det går att läsa mera på www.spelakademin.se om du är intresserad. Det är kul att få lite grepp om makrotrenderna, tycker jag.
Igår kväll gjorde jag ett besök tillsammans med delar av Jämtlandsakademin på utställningen Hunger i Kulturhuset i Stockholm. Det är fotografen Jens Assur (jo han är jämte såklart…) som gjort ett fantastiskt arbete med såväl sina fotografier som med ren folkbildning. Han guidade oss och berättade om sitt budskap. Utställningen vill spegla hunger ur flera perspektiv, inte minst i form av girighet, och syftet är att få oss att tänka till på vad vi håller på att ställa till med på grund av vår konsumtion och vårt sätt att utarma jordens resurser. Intressant och skrämmande. Utställningen pågår september månad ut. Gå och se den!