Så är då valrörelsen över för den här gången, och vi vet resultatet. Viss osäkerhet återstår fram till onsdagen – och det som brukar vara en bekräftelse av valresultatet utifrån tidigare räknade röster kan ju den här gången faktiskt innebära en avgörande skillnad. Kommer Sverige att ha en minoritetsregering, eller innebär räknandet av de sista rösterna att styrkeförhållandet svänger över till att skapa en majoritet för alliansen? ”Experternas” tips går isär. Spännande är det.

Hur påverkar valresultatet idrottsrörelsen? Inte på något dramatiskt sätt, och det ska vi vara glada för. Alliansen har lovat en fortsättning – ja, faktiskt en permanentning av Idrottslyftet eftersom förslaget före valet var att Idrottslyftets 500 miljoner årliga kronor ska läggas till den fast nivån på idrottsstödet. Det är bra! Moms- och skattefrågorna får vi fortsätta att jobba på med, så att de inte göms i någon ny utredning (skattefrågorna) eller tappas bort i Bryssel (momsfrågan).

Sverigedemokraternas inträde i Riksdagen, då? Ja, från idrottens sida tycker jag att vi med emfas ska konstatera att våra grundläggande värderingar bygger på ”allas rätt att vara med”. Vi kompromissar aldrig med det. Idrottens språk är universellt och vår idé bygger på tränings- och tävlingsutbyte över alla gränser. Mångfalden ÄR vår styrka.

Ska idrotten ha en helt egen minister, alltså ett statsråd som har idrotten som enda fråga – eller åtminstone som huvudfråga? Denna tanke förs fram då och då, med argumentet att idrotten är så stor och viktig. Jag tycker inte det. Jo – givetvis att idrotten är stor och viktig (annars borde jag hålla på med något annat), men min slutsats av det är inte att det ska byggas upp ett eget departement för idrottsfrågorna. En huvudfråga för ett sådant departement borde logiskt sett bli att fördela statens stöd till idrotten – d v s överta den s.k. ”myndighetsuppgift” som RF idag har. Det tror jag skulle bli svårt att kombinera med idrotten som fri och självständig folkrörelse.

Idrottsfrågorna har som bekant legat hos kulturministern den senaste perioden, och RF och ministern/departementet har hittat en god dialog och balans där vi kombinerar detta ”myndighetsuppdrag” med att vara en självständig folkrörelse på ett sätt som fungerar bra. Detta ska dock inte tas för givet eller självklart.

Varför är då ”självständigheten” så viktig? Jo, RF hämtar – och ska hämta – sina uppdrag från medlemmarna, SF. Det är inför SF som vi på varje RF-stämma ska svara för vad vi i styrelsen gjort och inte gjort, och det är på deras uppdrag vi arbetar. Därför blir en bra dialog och ett fungerande samarbete med ansvarig minister och ansvarigt departement så viktigt. Staten har sin roll och idrottsrörelsen sin roll – och vi är överens om de övergripande målen. Men hur idrotten fördelar medlen och hur mycket pengar som avsätts till respektive område, det måste vara upp till idrotten själv att fatta beslut om och ta ansvar för.

Det händer mycket nu, allt har kommit igång efter sommaren med full kraft och det är roligt. Mindre roligt är att jag inte hunnit rida på en hel månad, och det är inte kul. Jag saknar ridningen, hoppträningarna, hästarna - ja hela känslan kring ridningen som sport och företeelse. Så nu har jag än en gång fått bekräftelse på hur viktigt ridningen och hästarna är i mitt liv! Det här måste jag ta tag i snarast.