Idrotten tar aldrig semester. Varje dag, året runt pågår träning och tävling (kanske inte julafton och nyårsdagen, men förmodligen alla andra) runt om i Sverige och internationellt. Ändå ger sommaren bra möjligheter till lite distans till, och därmed reflektion över, åtminstone den verksamhet som jag befinner mig i ”till vardags”.

För egen del har sommaren varit toppen, och ännu återstår tack och lov mycket av den! Jag har haft turen att befinna mig i bra väder nästan hela tiden. Bra väder är i min smak inte nödvändigtvis 30 grader och strålande sol, utan jag trivs bäst när det är 20-25 grader och sol varvat med lättare moln. Huvudsaken att man kan ha sina sommarkläder och att det går att bada!! Och grilla såklart ;)

I förra bloggen lovade jag att återkomma om problematiken kring Konkurrensverkets beslut mot Svenska Bilsportförbundet, för att försöka ge en bättre bild över vad frågan egentligen handlar om.

Det hela började redan 2008 då en funktionär (med funktionärslicens) anmälde Svenska Bilsportförbundet (SBF) till Konkurrensverket. Skälet var att han, med licensen som grund, öppnat egen rörelse med utbildningar och tävlingsverksamhet. SBF påpekade då att detta var grund för att dra in hans licens, varpå han anmälde SBF för konkurrensbegränsande åtgärder och missbruk av dominerande ställning

Rent formellt riktar sig anmälan mot den bestämmelse som grundar sig i 8 kapitlet 8 § i RFs stadgar, den s.k ”lojalitetsregeln”. Den innebär att medlemmar inom idrottsrörelsen förväntas vara lojala mot idrottens regelverk – alltså lojala mot de beslut man själva direkt eller indirekt varit med och fattat. Det handlar alltså inte om en renodlad ”bilsportregel”, och därför blir denna fråga så principiellt viktig för hela idrottsrörelsen. Det beslut Konkurrensverket tillslut fattade (kom i maj 2011) lyder så här: Sv Bilsportförbundet ska ändra punkterna 7.1 och 7.2 i sina Gemensamma bestämmelser så att de inte längre begränsar möjligheten för licens-innehavare att anmäla sig till, delta i eller inneha uppdrag vid bilsporttävling som inte sanktionerats av Sv Bilsportförbundet, utöver vad som är nödvändigt och proportionerligt. Att KKV sedan ”mildrat” beslutet genom skrivningar om vikten av att respektera idrottens särart hjälper ju föga när man i praktiken inte tar någon som helst hänsyn till särarten.

Men är det där så farligt då? Det är väl bra med ökad konkurrens! Och: idrotten behöver ju fler tävlingar, inte färre… Idrotten behöver bli mer kommersiell (alternativt: idrotten är för kommersiell). Nu överdriver ni väl ändå lite! Ja, det är några kommentarer som jag mötts av kopplat till ärendet och jag ska nu försöka förklara varför vi ser saken så principiell.

Ytterst påverkar det nämligen idrottens självständighet och idrottens särart högst väsentligt: vem ska bestämma över idrottens regelverk - och på vilka grunder ska man göra det? Konkurrensverkets beslut bygger till stor del på EU-lagstiftningen, och dessutom betraktar man från KKVs sida idrottens föreningar på exakt samma sätt som man ser på ett företag. Därför vill jag passa på att säga till er som tycker att det idag är långt till besluten inom idrotten: det är ingenting mot hur det kommer att bli i framtiden om KKVs beslut blir det som sedan gäller…

Vår uppfattning är solklar: det är idrottens medlemmar som själva ska fatta beslut om sina tävlings- och bestraffningsregler. Och – idrotten är internationell till sin karaktär. Inte många verksamheter i världen kan visa en så stark koppling mellan (i Sveriges och nordens fall) den lokala idrottsföreningen via det nationella specialidrottsförbundet till respektive idrotts internationella förbund. Idrotten känner inga gränser – åtminstone inga EU-gränser. Hur ska det fungera i framtiden om EU (som ju inte ens omfattar hela världsdelen Europa) ska diktera såväl den lokala som den internationella idrottsrörelsens tävlingsregler? Det är nämligen det som nu håller på att bli fallet.

Om det är EU:s konkurrenslagstiftning som ska tillämpas på föreningslivet, och om föreningar ska jämställas med företag – vad blir då följderna i nästa steg? Kommer kommunerna att fortsätta kunna subventionera föreningarnas hallhyror alternativt behålla sin nolltaxa? Kommer stat och kommun att kunna ge bidrag? Sådant måste ju i så fall snedvrida konkurrensen och störa neutraliteten. Jo – dessa frågor är definitivt befogade att ställa sig.

I sammanhanget vill jag påpeka några saker. Det handlar inte om att vi (SF, IF eller RF) har något slags monopol på idrott. Det har vi aldrig haft, och ska inte ha. Konkurrens får finnas hur mycket som helst och det gör det i de flesta idrotter. Det handlar inte heller om att ”allt ska vara som det alltid har varit” – tvärtom! Idrotten om någon följer och måste följa samhällsutvecklingen, men behöver också kunna stå emot där det är befogat. Inte heller ska vi vara någon isolerad företeelse som inte samverkar med andra delar av samhället – tvärtom så är idrotten ofta en motor i att samverka med näringsliv, offentlig sektor och andra organisationer. Vad det handlar om är att vi måste ha rätten att i medlemskontrollerade ideella föreningar själva bestämma om våra tävlingsregler och stadgar, och också kunna följa respektive internationellt SFs bestämmelser. Och detta utan att EU-lagstiftningen på oklara grunder blandar sig i.

Vad händer nu då? RF har ända sedan anmälan bistått SBF och vi har lagt ansenlig tid och kraft under de ca 2,5 år som frågan funnits på bordet på att förklara sammanhangen för KKV. Nu har beslut meddelats och saken är överklagad till Marknadsdomstolen, och hur lång tid det tar innan ett beslut fattas där är svårt att säga men något år lär det nog ta. Skulle det bli förlust där så återstår möjligheten att överklaga till EU-domstolen men fokus är naturligtvis att klara hem det i den instans som nu är aktuell. Parallellt med den juridiska processen så kommer vi att intensifiera jobbet att informera framförallt politiker och deras tjänstemän. Våra politiker behöver nu sätta ihop ett antal frågor i relation till EU – jag tänker förstås särskilt på momsfrågan och denna, och ställa sig frågan hur långt in i det svenska föreningslivet det är rimligt att EU ska blanda in sig. Är verkligen så att verksamheten en vanlig svensk idrottsförening med ett par hundra medlemmar ”stör neutraliteten” och är konkurrenshämmande ur ett EU-perspektiv??