Så kan nu Sverige, genom Svenska Handbollförbundets försorg och hårda arbete, lägga ännu ett lyckat mästerskapsarrangemang till handlingarna och historien. Visst, det blev i sista stund inte den medalj som vi alla hoppats på – men trots det ändå en sportsligt stark insats. Detta i kombination med damernas framgång i december, och junior-guldet tidigare under förra året gör att det måste kännas härligt för alla handbollsledare och handbollsfantaster!
Till det sportsliga måste vi också lägga det organisatoriska genomförandet. Flera spelorter har samverkat på ett utmärkt sätt och inramningen varit härlig. Och publiken… Den svenska idrottspubliken är känd som både kunnig och sportslig, vilket naturligtvis är kul. Men att notera är också hur olika nationer som ”i vanliga fall” inte har en helt okomplicerad relation till varandra här har hejat sida vid sida (fast på olika lag såklart). Uttrycket att ”idrotten förbrödrar” blir sådana gånger både konkret och påtagligt.
Efter ett framgångrikt mästerskapsarrangemang gäller det också för ett förbund att ta tillvara det ökade intresse som brukar uppstå för just den sporten. Det blir ett ”fönster” som behöver utnyttjas ganska snabbt. Hur framgångsrikt ett SF kan fånga upp intresset beror förstås på flera olika faktorer – vissa som man själv kan påverka, och andra som man inte alls styr över. Tillgång till anläggningar och stöd från samhället är ju exempel på sådant man inte styr över – men som är enormt viktigt.
I Stockholms kommun rasar – ja, jag ycker att man kan använda det uttrycket – just nu en irriterad debatt över de nedskärningar som idrottsborgarrådet aviserat på barn- och ungdomsidrotten. Från början skulle nedskärningen vara 10 MSEK, vilket innebär 25% av anslaget, men nu har summan halverats om jag förstått saken rätt. En stor del av ilskan från inte bara idrotten utan även allmänheten, har givetvis med själva nedskärningen i sig att göra. Men jag uppfattar av de reaktioner jag läst och själv fått till mig, att nästan lika mycket handlar om argumenten och attityden från ansvarigt håll.
Kommentarer från ansvarig politiker av karaktären att det är lätt för ledarna att bara luta sig tillbaka och ta emot bidrag, och att föreningarna får skaffa sig extern finansiering nu när det är högkonjunktur har minst sagt retat upp människor. Fullt förståeligt. Den typen av uttryck bygger knappast på någon större kunskap om hur det breda föreningslivet faktiskt fungerar. RFs senaste föreningsstudie från 2009 visar dessutom att föreningarnas eget avgiftsuttag har ökat, liksom betydelsen av det statliga stödet (LOK-stöd och Idrottslyftet) har ökat ganska markant.
Nej, här gäller det uppenbarligen för ansvariga politiker att sätta sig in i hur vardagen ser ut för alla som sliter och jobbar för att föreningarna ska fungera bra och gör dessa fantastiska insatser för barn och ungdomar. För om dessa ledare och föreningar inte fanns – DÅ skulle det nog bli dyrt för ”samhället”.