Så är då valrörelsen över för den här gången, och vi vet resultatet. Viss osäkerhet återstår fram till onsdagen – och det som brukar vara en bekräftelse av valresultatet utifrån tidigare räknade röster kan ju den här gången faktiskt innebära en avgörande skillnad. Kommer Sverige att ha en minoritetsregering, eller innebär räknandet av de sista rösterna att styrkeförhållandet svänger över till att skapa en majoritet för alliansen? ”Experternas” tips går isär. Spännande är det.

Hur påverkar valresultatet idrottsrörelsen? Inte på något dramatiskt sätt, och det ska vi vara glada för. Alliansen har lovat en fortsättning – ja, faktiskt en permanentning av Idrottslyftet eftersom förslaget före valet var att Idrottslyftets 500 miljoner årliga kronor ska läggas till den fast nivån på idrottsstödet. Det är bra! Moms- och skattefrågorna får vi fortsätta att jobba på med, så att de inte göms i någon ny utredning (skattefrågorna) eller tappas bort i Bryssel (momsfrågan).

Sverigedemokraternas inträde i Riksdagen, då? Ja, från idrottens sida tycker jag att vi med emfas ska konstatera att våra grundläggande värderingar bygger på ”allas rätt att vara med”. Vi kompromissar aldrig med det. Idrottens språk är universellt och vår idé bygger på tränings- och tävlingsutbyte över alla gränser. Mångfalden ÄR vår styrka.

Ska idrotten ha en helt egen minister, alltså ett statsråd som har idrotten som enda fråga – eller åtminstone som huvudfråga? Denna tanke förs fram då och då, med argumentet att idrotten är så stor och viktig. Jag tycker inte det. Jo – givetvis att idrotten är stor och viktig (annars borde jag hålla på med något annat), men min slutsats av det är inte att det ska byggas upp ett eget departement för idrottsfrågorna. En huvudfråga för ett sådant departement borde logiskt sett bli att fördela statens stöd till idrotten – d v s överta den s.k. ”myndighetsuppgift” som RF idag har. Det tror jag skulle bli svårt att kombinera med idrotten som fri och självständig folkrörelse.

Idrottsfrågorna har som bekant legat hos kulturministern den senaste perioden, och RF och ministern/departementet har hittat en god dialog och balans där vi kombinerar detta ”myndighetsuppdrag” med att vara en självständig folkrörelse på ett sätt som fungerar bra. Detta ska dock inte tas för givet eller självklart.

Varför är då ”självständigheten” så viktig? Jo, RF hämtar – och ska hämta – sina uppdrag från medlemmarna, SF. Det är inför SF som vi på varje RF-stämma ska svara för vad vi i styrelsen gjort och inte gjort, och det är på deras uppdrag vi arbetar. Därför blir en bra dialog och ett fungerande samarbete med ansvarig minister och ansvarigt departement så viktigt. Staten har sin roll och idrottsrörelsen sin roll – och vi är överens om de övergripande målen. Men hur idrotten fördelar medlen och hur mycket pengar som avsätts till respektive område, det måste vara upp till idrotten själv att fatta beslut om och ta ansvar för.

Det händer mycket nu, allt har kommit igång efter sommaren med full kraft och det är roligt. Mindre roligt är att jag inte hunnit rida på en hel månad, och det är inte kul. Jag saknar ridningen, hoppträningarna, hästarna - ja hela känslan kring ridningen som sport och företeelse. Så nu har jag än en gång fått bekräftelse på hur viktigt ridningen och hästarna är i mitt liv! Det här måste jag ta tag i snarast.

Skriv en kommentar!

0 kommentarer

Lite då och då får jag kommentaren att idrotten syns alldeles för lite i valdebatten. Och visst skulle man kunna önska sig att de så viktiga idrottsfrågorna fick mer utrymme. Samtidigt så tycker jag inte att det är särskilt konstigt. Idrotten är – tack och lov – ingen stridsfråga där de båda blocken skiljer sig mycket åt i sina uppfattningar om stödet till idrotten.  Tvärtom så råder en ganska stor samsyn, även om det definitivt finns skillnader också. Min bestämda uppfattning är att den relativa enigheten är bra för idrotten. Ett scenario där maktskifte skulle betyda radikalt förändrade förutsättningar och spelregler är ingen situation jag längtar efter i alla fall.

Dessutom så utgår vi från ett riksperspektiv i resonemanget ovan. Kommunalt är det en helt annan femma, faktiskt. Vi ser, om vi jämför med förra valrörelsen, att idrottsfrågorna tar större plats i debatten än tidigare – och att såväl partier som enskilda politiker profilerar sig på idrottsfrågor. Det är bra, och det är också logiskt. Kommunerna är enormt viktiga för idrotten lokalt, framförallt genom anläggningarna men också förstås för kontantstödet (läs framförallt LOK-stöd) och – inte att förglömma – engagemang för internationella evenemang på de orter där det är aktuellt. Då blir också synen på idrotten väldigt konkret och påtaglig i vardagen för innevånarna. Frågan kommer närmare, helt enkelt.

Vi ser att politikerna i kommunerna generellt lyfter idrottsfrågorna ur två perspektiv. Det ena är idrotten som ”samhällsbärare”, alltså förutsättningarna för föreningarna (skatteregler, t ex och tillgänglighet) och den roll idrottsföreningen och ledarna spelar. Det andra är idrotten som kraft i den regionala utvecklingen, exempelvis stora evenemang och större arenor (ofta av multikaraktär).

Och för att fortsätta på kommunspåret, så släppte vi igår vår kommunstudie. Det är en studie vi gör återkommande, just för att kunna följa och analysera utvecklingen eftersom kommunernas stöd och vilja att satsa spelar så stor roll för den lokala idrotten. Det vi ser nu är att en dryg femtedel av kommunerna skär ner i idrottsstödet – vissa i kontantstödet och andra på anläggningssidan.

Vi inom idrotten måste visa förståelse för att en del kommuner har det tufft och att finanskrisen och lågkonjunkturen fortfarande sätter sina tydliga spår där. Samtidigt så får idrotten aldrig bli en regulator för ett enskilt budgetår! Det vi vill, är att varje enskild kommun tar ett långsiktigt perspektiv på sitt stöd till idrotten och ser på det som en investering. Inte en kostnad, för det är det inte. Faktum är att endast 47 av landets 290 kommuner har ett idrottspolitiskt program, så här finns en del att göra. Ett långsiktigt program skulle gynna alla, det är min bestämda uppfattning.

 Igår kväll gjorde jag ett besök tillsammans med delar av Jämtlandsakademin på utställningen Hunger i Kulturhuset i Stockholm. Det är fotografen Jens Assur (jo han är jämte såklart…) som gjort ett fantastiskt arbete med såväl sina fotografier som med ren folkbildning. Han guidade oss och berättade om sitt budskap. Utställningen vill spegla hunger ur flera perspektiv, inte minst i form av girighet, och syftet är att få oss att tänka till på vad vi håller på att ställa till med på grund av vår konsumtion och vårt sätt att utarma jordens resurser. Intressant och skrämmande. Utställningen pågår september månad ut. Gå och se den!

Skriv en kommentar!

0 kommentarer

Igår skiftade vi månad till september, och visst är det underligt att vi då börjar betrakta årstiden som höst bara över en natt. Hoppas, hoppas att vi får många sådana dagar som det varit den här veckan (åtminstone i den del av landet där jag befinner mig): sol, blå himmel och den där speciella klara och lite höga luften som talar om att sommaren nu är över för den här gången.

September betyder ju vart fjärde år dessutom val, och nu återstår bara lite drygt två veckor av slutspelet för politikerna - för det är väl vad man måste beskriva valrörelsen som om man använder idrottsspråk. Och visst har valtemperaturen stigit senaste veckorna – personligen måste jag säga att jag tycker att det gått fullständig inflation i opinionsmätningar. Det kommer ju nya i stort sett varje dag och då tillför de inte lika mycket. Men det är ju min uppfattning.

Hur är då läget för idrotten?

Ja, ni känner till våra två prioriterade frågor sedan tidigare. Idrottens finansiering – på riksplanet i klartext: en fortsättning på Idrottslyftet, samt idrottens skatte- och momsfrågor. Att båda blocken offentliggjort sina valmanifest har väl knappast någon missat. Ingen kan med bästa vilja i världen påstå att idrotten upptar stora utrymmen i dem – å andra sidan kan väl ingen ha förväntat sig det heller. Det viktiga är vad som står, och där har vi all anledning att vara nöjda! Utifrån våra priofrågor ser det ut så här:

Idrottslyftet: Alliansen har lovat att permanenta Idrottslyftet genom att föra över det från Svenska Spel in i idrottens fasta anslag inom ramen för statsbudgeten. Det rödgröna blocket har lovat en fortsättning under mandatperioden i samma form som nu, med återgång till namnet Handslaget.

Skatte- och momsfrågorna: Båda blocken har lovat att idrotten ska hållas skadeslös – men vad det innebär och hur det konkret ska gå till återstår att se.

Övrigt: S vill riva upp Gy11 på så vis att möjligheterna att ha specialidrott på schemat lokalt inte begränsas som i nuvarande förslag. C vill att alla RF-idrotter ska klassas som friskvård och därmed vara avdragsgilla.

Min bestämda uppfattning är alltså att vi har all anledning att känna oss nöjda så här långt! Oavsett valutgång så blir det en fortsättning på Idrottslyftet, vilket är enormt viktigt för framförallt föreningarna – men även förbunden. När det gäller moms- och skattefrågorna så måste vi vara helt på det klara med att det kommer att krävas väldigt mycket arbete från vår sida efter valet för att trycka på i ”hur-frågorna”. Idrotten har redan väntat för länge på enklare och tydligare regelverk. I momsfrågan så kommer vi nog att kunna se vissa skillnader mellan olika partier (snarare än mellan blocken) när det gäller hur ”obekväma” man vill vara i EU – vilken strid man är beredd att ta, helt enkelt.

Skriv en kommentar!

0 kommentarer