I år är det flera distriktsförbund som fyller 100 år, och först ut var Västergötlands IF som firade sin "grundardag" igår, lördag. Kl. 15.00 började jubileumsdagen i Vara Konsterthus. Förbundet hade undanbett sig "materiella presenter", så SISU Idrottsutbildarna i Västergötland hade tänkt ut en fullständigt lysande gåva: en konsert med Göteborgs Symfoniorkester! Vi var drygt 500 personer som fick lyssna till symfonikerna igår, ett fullsatt konserthus med andra ord. Själv är jag väldigt svag för fiolspel, för jag spelade själv fiol i mellanstadiet och till och med åttan och tycker att det är så vackert. Dessutom vet jag ju hur svårt det är... Jag tyckte att det var jättekul att spela, haken var bara att jag tillbringade nästan all tid i stallet. Fiollektionerna var på måndagar, så varje söndagkväll packade jag upp fiolen för ett desperat försök att få det att låta som att jag hade övat hela veckan... Tillslut insåg jag att det inte höll, så jag valde ridningen. Det ångrar jag inte på något sätt men så här i efterhand så önskar jag ju att jag ändå hållit i spelandet litegrann. Fiolen har jag kvar, någonstans. Så vem vet, en vacker dag kanske jag letar reda på den igen...
100-årsfirandet fortsatte med bl a ett kåseri av den synnerligen idrottsintresserade prästen Mats Löwing (också ordförande i Ekedalens Sportklubb), och vi skrattade så vi vek oss åt hans historier! Direkt efter Mats stand up-föreställning var det min tur att fundera lite kring "Idrottens framtida utmaningar" - och det är ju en utmaning i sig att blicka in i framtiden. Några tal hölls också, liksom en speciell ceremoni för de åtta föreningar som tillsammans bildade Västergötlands Idrottsförbund 1908. Och så en gemensam, mycket god, middag i konserthuset som fick avsluta denna fina jubileumshögtid.
Min resplan var att åka tåg från Katrineholm till Trollhättan (med byte i Alingsås) på lördagförmiddagen, så självklart kändes det inte så lite oroväckande med stormvarningen som utfärdades i fredags. Den förestående stormen liknades vid en mildare form av Gudrun, och när hon härjade stod ju stambanan och en massa annat fullständigt stilla. Tänk om en massa idrottsledare skulle behöva stanna hemma från 100-årsfirandet, tänkte jag oroligt. Nu blev ju inte stormen i närheten av befarat, och faktum är att både ditresan igår och hemresan idag blev en av de punktligare jag varit med om!
I Göteborg hade jag 50 minuters väntetid idag - för övrigt en mycket trevlig centralstation med affärer och caféer - så jag beställde en latte och en hallon- och kardemummamuffins och slog mig ner med Göteborgs-Posten. Helst vill jag ju komma hem så fort som möjligt, men om man bortser från det så tycker jag att såna stunder är lite lyxiga... Jag gillar verkligen att läsa lokaltidningen (även om GP ju är en stor tidning), och försöker alltid göra det vart jag än kommer, för då får man lite känsla för vad som är aktuellt just på den platsen. Nu skrevs förstås en del om stormen - eller kanske snarare frånvaron av storm - och några klagde på att SMHI skrämt upp folk i onödan. Jag kan förstå att det i sig orsakade sina bekymmer, men visst är det väl ändå bättre att ligga steget före och vara beredd på något som blir mildare än beräknat?! För jag vill minnas att tongångarna har varit precis tvärtom tidigare år: varför fick vi inte mera varning...