OS-feber. Det går liksom inte att undvika. Utöver själva tävlingarna så älskar jag att läsa och titta på alla dessa analyser och samtal som förs om vad som hänt och inte hänt i "dagens Peking". Kvalitén varierar ju visserligen högst påtagligt - men de krönikörer och kommentatorer som är kunniga och har ett brett perspektiv bidrar verkligen till att förhöja och fördjupa mina OS-upplevelser. Problemet är ju bara hur man ska hinna med att läsa och se allt... Övriga livet med allt som ska uträttas tar ju liksom inte paus för att det är OS.

Inte lika rolig är den svenska medaljskörden så här långt. En dag som denna går det ju bara inte att tränga bort Sanna Kallurs sorgliga fall på första häcken. Hon som äntligen, efter årets berg- och dalbana med såväl världsrekord som missad VM-medalj, skulle få visa vad hon går för i ett stort mästerskap.

För egen del följde jag såklart laghoppningens med Sveriges lag på en otippad tredjeplats inför sista omgången. Tyvärr lyckades inte laget hålla i den placeringen - men å andra sidan så hade det verkligen varit en skräll om de gjort det. Nu blev det Norge som otippat (för mig i alla fall) försvarade de nordiska färgerna.

Ara Abrahamian, då. En artig och vänlig journalist (från en tidning) ringde mig samma dag och frågade vad jag tyckte om hans sätt att protestera. Jag tycker att man naturligtvis kan diskutera vad som är rätt och fel att göra, men jag förstår honom verkligen. Då kom följdfrågan om man inte kan ställa större krav på en professionell idrottsman och om det i så fall är OK för t ex en fotbollspelare som är missnöjd med ett domslut att börja kasta flaskor och bete sig. Ja, man kan ställa krav på "professionella personer" att kunna hantera besvikelser ocn nej,  det är inte OK att börja kasta en flaska för att man är missnöjd med ett domslut. Det är bara det att man får ju skilja på ett domarmisstag och det som hände Ara - för det verkar uppenbart för de flesta att det inte precis handlade om ett domarmisstag.

Intervjun med mig publicerades inte. Kan inte låta bli att tro att jag sa "fel saker". De ville helt enkelt ha den klassiska konflikten, men fick den inte. Intressant arbetsmetod.

IOK ska nu granska brottningens regler sägs det, och det är väl det minsta man kan begära. Tycker det är utmärkt att SOK driver på att IOK också ska granska vad som skedde under skandalmatchen, men IOK hänvisar frågan till internationella brottningsförbundet. Men snälla nån, det är väl där problemet ligger - ska de alltså granska sig själva...?! Kan IOK frånta Ara medaljen så kan de nog orka med att fördjupa sig i orsaken till protesten också.

Skriv en kommentar!

0 kommentarer

Visst blev det som vi förväntat oss - invigningsceremonin för "Beijing 2008" blev något i hästväg. Storslagen, ingen tvekan om det. Samma förkärlek för fyrverkerier som vi har i Sverige verkar även kineserna ha. Att spelen är de mest påkostade någonsin (så säger man väl i och för sig varje OS) märks också, inte bara på Birdnest utan också på de övriga arenor jag såg - med simningens som lite extra speciell.

Första idrottsupplevelsen var handboll, Sverige-Ungern. Simning såg vi också, i söndags, och det är ju inte varje dag som man är i samma lokal som George Bush. Söndagkvällen ägnade vi åt fäktning, herrarnas värja, och för mig var det första gången live. Idrott är som roligast när man får uppleva den som vi gjorde då: med duktiga f d fäktare som guider - inte minst Helena Wielinder som var den som tog oss med dit.

Helena och hennes kollega Annika Runström (med medarbetare) har för övrigt tagit utmärkt hand om oss gäster, glada och alltid beredda att hjälpa till med alla tänkbara önskemål.

Ackrediteringsfrågan, då?

Varför är den så viktig egentligen? För tydlighets skull så handlar det inte om person utan om funktion. Alltså inte om huruvida Karin Mattsson är ackrediterad - utan om RFs ordförande, oavsett vem hon eller han är. Under den tid jag kan överblicka, och det är närmare två decennier, så har det aldrig hänt att RF-ordföranden inte varit ackrediterad. Vinter-OS i Turin 2006 var jag det, min företrädare Gunnar Larsson ackrediterades på "sina OS", och innan dess Arne Ljungkvist (som visserligen själv är IOK-medlem och ackrediterad i den egenskapen) - ja, t o m jag själv som "vanlig ledamot" var ackrediterad i Sydney 2000.

Givetvis är det allra viktigaste att ledare som ska fullfölja ett idrottsligt uppdrag under OS har sin ackreditering, det är inget snack om den saken. Tidigare har det dock handlat om olika typer av ackrediteringar. RF var av någon anledning helt enkelt inte prioriterat.

Under ett OS finns utmärkta förutsättningar att föra samtal med "kollegor" från andra länder, regeringsföreträdare och andra personer som det är viktigt att ha en god relation med och som man har konkreta frågor att diskutera med. De flesta är på plats många dagar och möjligheterna till informella samtal är stora. Om man har tillträde till Olympic Family-loungerna, förstås. Och utan att ha gjort någon undersökning så kan man nog utgå ifrån att det har samtliga i OS deltagande länders företrädare utom Sveriges.

Nu kan ju någon protestera och säga att vi ju har en separat olympisk kommitté. Just det, och det är vi också nästan ensamma om. Frågan är alltså större än en ackreditering ett par veckor i Peking 2008, den handlar om svensk idrotts roll och representation på den internationella (och även den europeiska) idrottsscenen. Hur ska vi företrädas där - ska hela svensk idrott vara företrädd, eller ska större delen av den svenska idrottsrörelsen nöja sig med att stå vid sidan om?

Skriv en kommentar!

4 kommentarer

Nu är det verkligen inte många dagar kvar till årets stora idrottshändelse. Någon sorts reflektion  kan man väl få göra av hur debatten om Peking-OS har utvecklats, i stora drag.

Jag minns så väl min första TV-diskussion om Kina och OS. Den var i Agenda i SVT i september 2005. Hade varit på Nordiskt Idrottsmöte i Danmark och hann i princip bara hem och lämna väskan innan jag åkte till studion. Då handlade TV-inslaget framförallt om på vilka grunder idrottsrörelsen deltar i mästerskap och tävlingar i andra länder (i det här fallet i en diktatur).

Sedan tog det ganska lång tid innan så mycket mer hände, åtminstone medialt. Nästa fas handlade framförallt om bojkottkrav: borde inte Sverige och ett antal andra länder bojkotta OS 2008?! Nästa vinkling var att de aktiva idrottarna själva uppmanades att bojkotta, eller åtminstone offentligt protestera mot regimen i Kina.

De senaste månaderna tycker jag att debatten blivit betydligt mer allsidig. Den är bra. Det är inte längre bara mot idrotten som strålkastarljuset riktas, utan alltfler inser att det är orimligt att inte också tala om vilken roll politiker och näringsliv kan tänkas ha i sammanhanget.

Frida Johansson Metso håller dock i gårdagens Aftonbladet fast vid att hon tycker att det är de aktivas skyldighet att markera och protestera, nu genom att gnugga in en tatuering med de kinesiska tecknen för mänskliga rättigheter. Jag vet inte om Frida ställer samma krav på sina politikerkollegor när de åker på sina studieresor till Kina, och i så fall är det ju i alla fall konsekvent, men jag har aldrig hört henne säga det.

Idrottens språk är universellt och för idrottsrörelsen är just utbytet mellan människor, kulturer och länder centralt. Det är vårt sätt, vårt bidrag, att sprida värderingar om demokrati och alla människors lika värde. På så sätt medverkar vi till att - på sikt - förhoppningsvis göra slutna länder mer öppna. Idrotten har ett ansvar, definitivt, men att ålägga enskilda aktiva att agera i olika sammanhang är att gå för långt. Det valet måste de själva få göra.

Kunskap är förstås en viktig sak i sammanhanget. När man reser till ett land som Kina så gäller det att veta vad det är för land man beger sig till. Därför samarbetar Riksidrottsförbundet sedan en tid med Amnesty, som ju alla vet har en mycket gedigen kunskap om inte bara Kina utan alla andra länder som svensk idrott också har utbyte med. Detta för att stödja specialidrottsförbunden och därmed de aktiva. För visst, Peking-OS kommer säkerligen att ta andan av oss alla när det gäller storslagenhet - med början på fredag då det är invigning. Då gäller det att känna till vad som finns bakom fasaderna.

För övrigt är Internationella Olympiska Kommittén inte en del av idrottsrörelsen. Det är en stiftelse som lyder under schweizisk lag, och medlemmarna i IOK svarar inte inför varken sina hemländers nationella olympiska kommittéer eller de internationella specialidrottsförbunden.

Skriv en kommentar!

1 kommentar