En längre tid har det varit tyst om "evenemangsfrågan", alltså hur Sverige ska bibehålla och förstärka sin position som evenemangsland - och vilket stöd som staten är beredd att ge. Ni som brukar läsa min blogg känner igen frågan...

Ännu är inte den "interdepartementala" arbetsgrupp i regeringskantliet som fått till uppgift att bearbeta frågan om hur statens engagemang för internationella idrottsevenemang ska se ut, klar. Där ingår Kulturdepartementet och Näringsdepartementet. Jag hoppas att de kommer med något snarast, helst innan årsskiftet.

Men riktigt så tyst som man kanske skulle kunna tro är det inte, för den senaste veckan har jag hållit två föredrag på temat. Åhörarna var inte, åtminstone inte primärt, varken idrotten eller politiker utan helt andra personer. Det är en styrka och ett framsteg att frågan engagerar långt utanför idrottsrörelsen! Samtidigt naturligt, eftersom det finns så många vinnare på att Sverige tar värdskapet för internationella evenemang.

Förra torsdagen avhölls den årliga Tendensdagen på Cirkus i Stockholm, arrangerad av Sveriges Marknadsförbund. Där var mitt tema "Stora internationella evenemang som varumärkesbyggare". Målgruppen var bred och blandad och budskapet hörs ju på titeln.

Igår morse åkte jag ut i morgondimman till Bromma Flygplats för att åka vidare till Gotland, och som tur var släppte dimman så att ankommande flyg kunde landa och vi därmed få ett plan att åka med. I Visby hölls Turistdagen med ett hundratal personer närvarande. Min rubrik var snarlik, "Evenemang som varumärkesbyggare", och nu med inriktning även mot nationella/regionala arrangemang.

Turistföreningen på Gotland har lagt ned ett omfattande arbete på en varumärkesplattform att ha som stöd i jobbet med att utveckla Gotland som destination och utöka säsongen. En bra signal för hur viktig idrotten kan vara i det jobbet är att idrottschefen på Gotland, Patrik Oskarsson, är ledamot i styrelsen för öns turistförening.

Plats för Turistdagen var Wisby Strand, alltså den nya fina kongresshallen som ligger nere vid havet. Det är där vi ska ha Riksidrottsmötet i maj nästa år, precis i den hall vi var i igår. Det kommer att bli bra.

Skriv en kommentar!

2 kommentarer

Vi befinner oss i utredningstider kan man säga. För den statliga idrottsstödsutredningen har sista remissvarsdatum passerats i och med september månads utgång, och om några veckor presenteras idrottens egen organisationsöversyn gjord av oberoende utredare. Dessutom pågår den statliga stiftelse- och föreningsskatteutredningen, vår egen interna dopingutredning och inte minst vår interna översyn av SF-bidragsfördelningssystemet.

I dagens Svenska Dagbladet finns en artikel som refererar remissvaren på idrottsstödsutredningen, med rubriken "Skarp kritik mot utredning" och en underrubrik om att remissvaren innehåller både ris och ros. Det stämmer bra. Jag vet inte exakt hur många SF som svarat men en hel del har gjort det. RFs remissvar har funnits på vår hemsida sedan styrelsen ställde sig bakom det för en vecka sedan.

Sant och falskt om hur pengar fördelas

Utredningen innehåller både saker som vi gillar och sådana vi inte gillar, och det är väl  så det ofta är.Vad tidningsartikeln tar upp på ett bra sätt är den envisa myten om RFs bidragsfördelningssystem. Man kan tycka mycket om SF-bidragningsfördelningssystemet - och det gör många, därav ovan nämnda utredning - men man bör hålla sig till fakta. Dessutom kan "man" i det här fallet inte gärna vara en statlig utredare, eftersom dennes uppdrag omöjligt kan vara att gå in och tycka om den självständiga folkrörelsens egna angelägenheter. Att våra representanter i utredningen upprepade gånger påpekat fakta utan att få gehör är anmärkningsvärt.

Och vad är då fakta? Under flera år har vi hört sägas hur de stora förbunden får mycket pengar på de mindres bekostnad. Sant är ju förstås att de stora förbunden får mest i absoluta tal, men inte relativt sett. Som RF beskrivit i sitt remissvar på idrottsstödsutredningen och som SvD återger i artikeln, så får Svenska Fotbollförbundet drygt 20 mkr per år men skulle - om SF-stödet relaterades till storlek - ha uppåt 80 mkr per år. De får de inte, utan mellanskillnaden fördelas till andra SF. Jag tar just fotbollen som exempel, eftersom de blivit den "politiskt korrekta slagpåsen" när det gäller pengafördelningen. 

Antagligen är det inte möjligt att alla 67 berörda SF blir nöjda med det kommande fördelningssystemet heller. För vad är det egentligen man ska utgå ifrån: den som har mest aktiviteter, den som har starkast utveckling, den som har det tyngst, den som har störst behov av stöd, eller något annat? Ingen har det rätta svaret, för det finns argument för och emot alla bevekelsegrunder. Vad som är "bästa kompromiss" är vad SF själva genom vår egen utredning ska försöka ge svar på.

Alla har rätt till sin åsikt men avsiktlig mytbildning kan aldrig vara OK, oavsett vem den kommer ifrån.

Skriv en kommentar!

2 kommentarer

Idag på förmiddagen, ute på LRFs kurs- och konferensanläggning Sånga-Säby, träffade jag en tidigare kollega till mig som jag inte sett på länge. Hon frågade mig vad som menades med måndagens debattartikel i DN, författad av JämO med den slående rubriken "Idrottsförbunden bryter mot lag om jämställdhet"? Min fd kollega tyckte att den var lite märklig.

Ja, det kan man lugnt säga att den är. För egen del hörde jag "nyheten" refereras på bilradion med lite knackig mottagning, och jag undrade förstås vad som nu hänt. I debattartikeln går JämO Anne-Marie Bergström till frontalangrepp mot idrottsrörelsen och skriver bl a följande i ingressen: "Det råder en fullständig brist på intresse eller ens förståelse för jämställdhetsarbete inom de stora svenska idrottsförbunden. I flertalet fall bryter förbunden direkt mot lagstiftningen. Exempelvis har inget förbund en jämställdhetsplan som lever upp till lagens krav."

Vad handlar debattartikeln om?

Jo, en granskning av 18 specialidrottsförbunds (inkl. RFs egen) jämställdhetsplaner för sina respektive kanslier. JämO hade då ett antal anmärkningar på jämställdhetsplanerna, i vissa fall av formkaraktär och i vissa fall till innehållet. Det är definitivt inget ovanligt utan snarare regel än undantag har jag förstått (oavsett bransch) - men det ursäktar givetvis ingenting. Vi ska leva upp till lagens krav, minst. Vad granskningen ledde till var vidare att berörda förbund gjorde de korrigeringar och tillägg som skulle göras. Dessa är nu godkända av JämO.

Vad Ann-Marie Bergström "glömmer" att nämna är att granskningen genomfördes våren 2007 (!) och att samtliga förbunds planer är godkända sedan maj 2008...  Ingenstans i debattartikeln står detta!

Fler dumheter

Så här står det också i debattartikeln: "Vår bakomliggande tanke är att en organisation som inte är jämställd i en del, knappast kan vara det i en annan del. Eller omvänt: arbetsgivarens aktiva jämställdhetsarbete bland de anställda kan bidra till en mer jämställd verksamhet i föreningen eller organisationen."

Vad som i praktiken påstås är att om ett SF inte hade/har en korrekt jämställdhetsplan så kan inte en enda av alla den idrottens (helt självständiga) föreningar heller vara jämställd - eller ens ha ett intresse för att arbeta med jämställdhetsfrågor. Det är ju inte klokt! Tala om ett påhopp på alla våra ideella idrottsledare i landet...

Jag påstår inte på något sätt att idrotten inte har mycket kvar att göra när det gäller jämställdhetsarbetet, tvärtom. Vi jobbar hårt med det, och ironiskt nog så hade Riksidrottsstyrelsen igår kväll sitt tredje pass i en utbildning i just jämställdhetsarbete. Då berättade innebandyförbundet om sitt mycket genomtänkta likabehandlingsarbete. Som sagt - vi försöker verkligen anstränga oss att bli bättre, men man kan ju inte precis påstå att det känns som att JämO vill pusha på i rätt riktning. Nej, den debattartikeln hade nog andra syften.

Så nu blir min fråga: Kan det verkligen vara en myndighets uppgift att bilda opinion mot en folkrörelse på inaktuella uppgifter kombinerade med rena påhopp och antaganden??

Skriv en kommentar!

7 kommentarer