Kritik, både positiv och negativ hör till vardagen. Ibland leder oliktyckande till konflikter, ibland klarar man ut dem tidigare. Och rätt hanterat leder konflikter ofta till något bra, när man i efterhand ser tillbaka.

Att bli kritiserad ingår liksom i konceptet i sådan här roller. Att en organisation med 68 medlemsförbund inte skulle innehålla många meningsskiljaktigheter framstår som totalt orealistiskt. Allt detta är naturligt och helt OK.

Att bli lurad och att någon går bakom ryggen är för mig helt oacceptabelt. Detta har jag upplevt flera gånger, men de senaste veckorna har jag fått fullständigt nog.

Jag har under hela min tid som ordförande haft, och har fortfarande, en klar idé om att samarbete och vinna/vinna-situationer alltid ska eftersträvas. De går nämligen nästan alltid att hitta, om man bara vill. Men - "it takes two to tango", som bekant.

Uthållighet är också en viktig sak i en ledarroll. Saker tar ofta tid, ibland mer tid än man vill inse. En tidigare chef till mig, LRFs kloke VD KG Burman, sa ofta till mig "allting tar tre år" - och det ligger så mycket i det. När man själv nästan börjar tröttna på en viss fråga, först då börjar den sätta sig i en stor organisation.

Även tålamod och uthållighet måste dock ha en bortre gräns - för det finns också ett talesätt som lyder: "om du gör som du alltid gjort, så får du de resultat du alltid har fått". Och där är jag idag.

Jag har många års erfarenhet av försök till samarbete och dialog med SOK. Jag har envist hållit fast vid tilltron till det, t o m så envist att jag valt att acceptera ett och annat som går emot mina principer. Det är slut med det nu. Jag tolererar inte vilseledande information, och jag tolererar inte heller att någon går bakom min rygg.

Borde jag ha sagt ifrån tidigare? Jo, antagligen. Men det känns ändå väldigt bra att veta att jag aldrig kommer att behöva undra om jag kunde ha gjort mer för att få till ett bättre samarbete.

Om man inte säger ifrån när man vet att något är fel, då är man en medaktör. Då bidrar man till att såna beteenden och handlingar kan fortsätta. På så vis har jag också varit en medaktör, även om syftet varit genomtänkt och gott.

För mig handlar det nu om att klargöra vad jag vill stå för. Och vad jag inte vill stå för.

Skriv en kommentar!

36 kommentarer

20 graders temperaturskillnad. 1 timme med flyg. I går morse klev jag ombord på flyget till Kramfors tillsammans med bl a idrottsminister Lena Adehlson-Liljeroth för att besöka det första Paralympic Winter World Cup någonsin. Tävlingarna är förlagda till Sollefteå, inte bara i år utan även nästa gång som infaller 2011.

När vi landade i Kramfors möttes vi inte bara av en chaufför – ideell såklart, till vardags jobbande på kommunens näringslivskontor – utan också av en strålande vacker vinterdag med massor av snö och något så härligt som solsken! Temperaturen var väl i kallaste laget, minus 22 grader, och den höll sig envist kvar kring den nivån även när vi åkt de dryga tre milen till Sollefteå. Där började programmet med en lunch tillsammans med kommunens högsta företrädare, Svenska Handikappförbundets ordförande, Internationella Paralympiska kommitténs sport director m fl, m fl.

Direkt efter lunch åkte vi den slingriga och lite branta vägen upp till Hotell Hallstaberget. Jag har åkt den vägen många gånger, men då i helt andra ärenden och för länge sedan: anledningarna då var kurser eller möten i Mittsvenska Ridsportförbundets regi och det var förstås när jag fortfarande bodde i Östersund. Nostalgikänslan infann sig, får jag erkänna.

Nu skulle vi se slalomens andra åk och starten gick just vid hotellbyggnaden (!). Åkarna var indelade i tre grupper: synskadade, stående åkare och sitski-åkare. Stående och sitski har jag sett förut, men jag måste erkänna att jag inte visste att det fanns en alpin klass för synskadade åkare. Och att se helt blinda åkare kasta sig ut ur starthuset strax bakom sin seende guide, det var speciellt. Vilket förtroende och vilket samspel det måste ligga bakom sådana prestationer, för att klara branter, olika underlag – ja, bara portarna i sig…

Att Sollefteå kommun har planer för sin satsning är det ingen tvekan om. IPC har det också, för kommande paralympiska vintervärldscuper. Ca 400 aktiva från många länder och 250 ideella funktionärer befinner sig i Sollefteå denna vecka.

Skriv en kommentar!

1 kommentar