Våren har minst sagt kommit av sig, eller vad sägs om fläckvis med snö och 0,8 grader (varmt) i morse? Men inom idrotten råder högtryck i alla fall.
Om drygt tre veckor är det dags för Riksidrottsmötet, RIM, med såväl RF-stämma som SISU-stämma. I år håller vi till i Uppsala, och som vanligt är det en mängd frågor som ska avhandlas. I torsdags skickades bunten med stämmohandlingar ut till ombud och andra berörda, och samma dag lades samtliga RS förslag och motionssvar upp på rf.se. De flesta förslag väcker ingen särskild medial uppmärksamhet, men desto större intresse inom idrotten. Egentligen är det väl bara frågan om rösträttsregeln för idrotts-AB, i dagligt tal kallad "51%-regeln" som debatterats i någon vidare krets utanför idrottsrörelsen. De flesta förslagen bedömer jag vara väl processade inom idrotten, men det betyder ju inte med självklarhet att man för den skull är överens med vad RS tycker. Stämman bestämmer, och om några veckor vet vi!
Inte någon kan ha undgått Patrik Sjöbergs berättelse om de sexuella övergrepp han utsattes för som barn och i tidiga tonår, som blev känd i onsdags. Ingen kan heller vara oberörd av den berättelse som händelser som han dessutom inte varit ensam om att ha upplevt. Frågan om hur övergreppen kunde pågå under flera års tid, med flera barn och med - så här i efterhand - flera tecken på tränarens onormala förhållningssätt till unga pojkar, är vi förstås många som ställer.
Det vi, RF, försökt göra under de senaste dagarna är att informera om det stöd som vi tillsammans med SF och DF kan ge föreningar och enskilda ledare. Det handlar om förebyggande arbete, vad man gör om man misstänker något men inte alls är säker, och vad man gör om man faktiskt upptäckt övergrepp. Riksidrottsstyrelsen antog på sitt sammanträde den 7-8 mars i år en förstärkt policy mot sexuella övergrepp, en policy som egentligen är mer av en vägledning med såväl fakta som råd och rekommendationer.
I anslutning till policyn aktualiserade vi åter frågan om möjlighet till begränsat utdrag ur belastningsregistret, en fråga som vi första gången ställde hösten 2008. Då var svaret att en utredning pågick, och att man (justitiedepartementet) ville avvakta denna. Några missuppfattningar har nu uppstått angående vad vi egentligen vill, så nu passar jag på att förtydliga: Vi vill att föreningar får möjlighet att be sina ledare visa upp ett begränsat utdrag ur belastningsregistret på samma sätt som är möjligt för anställda inom barnomsorg, förskola mm (visar om någon är dömd för sexualbrott och vissa, grövre våldsbrott). Vår avsikt är inte att göra detta obligatoriskt för föreningarna, och inte heller att föreningen på något sätt ska administrera och hantera utdragen - utan det är personen själv som begär ut utdraget, visar upp det och sedan behåller det.
Är då begränsade registerutdrag lösningen på detta vidriga problem? Nej, naturligtvis är de inte den enda lösningen - bl a för att det ju endast skulle fånga upp redan dömda personer. Samma förebyggande arbete behöver göras ändå. Men det skulle vara ett komplement till allt annat arbete, och vi vill öppna för den möjligheten. Tekniken finns ju redan, och används.
En policy och en vägledning då? En del personer raljerar alltid över policydokument oavsett fråga, har jag märkt. Vi har aldrig påstått, och ingen tror väl, att en policy i sig löser problem. Jobbet måste ju fortfarande göras. Men den ska vara ett stöd i en svår situation, en ledstång och en hjälp till handling på ett så bra och korrekt sätt som möjligt.
Vad vi också gör för att hjälpa föreningar att motverka övergrepp, och som stöd när övergrepp trots allt har skett, är ett antal saker. Utbildningsmaterial, förstärkt fokus på barnrättsperspektivet i all verksamhet, ett samarbete med Rädda Barnen om en telefonlinje som öppnar i höst mm. Men självklart kan vi göra mer, och vi kan aldrig tro att vi är "färdiga" och att vi gjort allt vi kan. Kanske är det viktigaste av allt att skapa ett klimat i föreningen, laget eller träningsgruppen där alla vågar berätta om de är rädda, ledsna eller har råkat ut för något oavsett vad det gäller. Och det är vi vuxna som har ansvaret för att åstadkomma en sådan trygghet!
Inom idrotten finns över 650 000 ledare. Långt ifrån alla är tränare för barn och ungdomar förstås, men de gör alla - direkt eller indirekt - ett fantastiskt arbete för en god fritidsmiljö för barn och ungdomar. Många gånger helt utan ersättning, ja förmodligen dessutom med direkta kostnader för att göra detta. De är fantastiska! MEN, det finns också störda individer som vi alla måste hjälpas åt att upptäcka i tid så att barnen skyddas. Och vi vuxna får inte vara rädda att ta tag i frågor och problem på ett tidigt stadium, det är vår skyldighet. Mitt råd till alla ledare, eller föräldrar, som känner en osäkerhet över vad man ska göra är: ta hjälp, för det finns hjälp att få!