...handlar en välskriven artikelserie i Expressen som precis avslutats. De områden som avhandlats är homosexualitet, spelmissbruk, självkänsla och depression. Dessutom ett avsnitt om behandling och ett där "makthavarna" fick ge sin syn, och makthavarna var i det här sammanhanget idrottsministern Lena Adelsohn-Liljeroth och jag själv.
Är det tabu att prata om ovan nämnda frågor, och en del andra också, inom idrotten - eller är det inte det? Ja, det beror förstås på var vi tittar. I många föreningar, träningsgrupper och lag är klimatet sådant att de flesta vågar tala om det som man själv upplever som känsligt, och mändger av bra ledare runt om i landet uppmuntrar på ett medvetet sätt det öppna samtalet. I vissa törs man uppenbarligen inte, dessvärre.
Vad beror det på? Varför ser det olika ut?
Till att börja med så är "tabun" inget unikt för delar av idrotten. Det finns tyvärr många sammanhang i samhället där rädslan är stor och en allt annat än accepterande jargong härskar - men det hjälper ju inte. Vi behöver jobba med det som rör oss, i vår verksamhet. Och vad kan man då göra?
Kunskap är förstås en del. Därför är utbildning viktigt, och inte att förglömma bra matrial (leta gärna på www.rf.se, t ex under RF tycker, statistik och forskning eller dokumentbank). Materialen kan vara av ren faktakaraktär men också handla om att jobba med attityder och värderingar - och där har vi en annan minst lika viktig komponent. Arbete med attityder och värderingar är kanske det bästa sättet för att utveckla sin förening och sin idrott långsiktigt - för att inte tala om de stora vinsterna på det personliga planet. Personlig utveckling har man ju nytta och glädje av i allt man gör, vi blir starkare på livets alla områden helt enkelt! Bara positivt, med andra ord.
Men så finns det en annan vinkel som jag gärna vill ha med. Det är det här med blandade grupper och mångfald, som vi så gärna talar om - men kanske inte alltid tänker igenom varför det kan vara viktigt. Det ska mycket till innan det skapas begränsande och intoleranta klimat och jargonger i sammanhang där vi blandar olika åldrar, män och kvinnor, osv osv. Det handlar inte om att vissa är bättre eller sämre än andra eller att "kasta ut" ledare (är det något vi behöver så är det alla som vill vara ledare). Vad det handlar om är att vi "blir tvungna" att reflektera på ett annat sätt än vi är vana när sammansättningen i gruppen är bredare.
Det är mycket vi människor tar för självklart, utan att ens tänka på det (det är ju det som är grejen med "självklarheter"...). Och "självklarheter" i negativ bemärkelse frodas lättare i grupper där alla har liknande bakgrund - utan att någon menar något illa med det. Vi människor tycker och tänker olika, vissa saker gillar jag och annat gillar jag inte - och poängen är inte att man måste älska allt och alla. Poängen är att bli mer medveten och på så sätt duktigare på att visa förståelse och respekt för det man själv kanske uppfattar som annorlunda eller avvikande - och framförallt inte vara rädd, för det är ju innerst inne oftast det som saken handlar om. Fast det vill vi ju inte gärna erkänna, eller ens inse.
Sedan har vi ju då det här med ansvaret. Vems ansvar är det att föreningen, laget eller vem vi nu talar om, tar tag i "klimatfrågorna"? Ledarna har ett särskilt ansvar, förtroendevalda såväl som tränare. Men - de är inte ensam ansvariga! Du och jag, var och en av oss, har ett medansvar att ta initiativ till och stödja det goda samtalet och ett värderings- och utvecklingssarbete där vi ser att det behövs. Här finns inga läktarplatser där man kan sitta och ha synpunkter på vad andra borde ta i tu med - utan den här träningen och den här matchen deltar vi alla i!