Stadgarna är föreningens skelett och föreningskunskap dess muskler!
För att en idrottsförening ska fungerar från årsmöte till pojklag, likväl som en människokropp ska fungera från hjärna till högerfot, behövs en stabil och ändamålsenlig stomme att hänga upp alla delarna på. Utan bra stadgar fungerar ingen förening - och hur skulle du ta dig fram här i livet utan skelett?
Men det räcker självklart inte med bara ett skelett, som i sig är stelt och dött. Kroppen består ju också av muskler och hjärna och även föreningen måste fyllas med funktioner och inte minst av kunniga personer. Att få föreningen att fungera i en konstruktiv ordning kan stadgarna enbart lägga grunden till.
Föreningskunskap - en bristvara på 2000-talet?
Verksamheten i en demokratisk förening kräver att helst alla medlemmar har grundläggande föreningskunskaper, men framför allt måste de som har fått förtroendet att sköta föreningen, dvs styrelsen, besitta sådan färdighet.
Man kan väljas till ordförande, kassör eller sekreterare, men man är något av detta endast om man känner till eller har lärt sig hur möten leds, hur ekonomin ska hanteras (inte minst med avseende på skatter och avgifter), hur protokoll ska skrivas eller hur föreningen i övrigt ska skötas.
Under den senast tio- femtonårsperioden kan tydligt noteras hur de grundläggande föreningskunskaperna blivit allt sämre inom idrottsrörelsen. För många äldre idrottsledare är en stadgeregel lika självklar som offsideregeln eller andra behövliga tävlingsregler, men av naturliga skäl blir dessa idrottsledare allt färre för varje år. Problemet är att den nya generationens ledare inte alltid har förstått att tillägna sig denna nödvändiga kunskap, som hela vår idrottsrörelse grundas på. Företagsmässighet, effektivitet och inte minst den kommersiella drivkraften har satts i förgrunden, under det att de fundamentala demokratiska föreningsrättsliga spelreglerna har kommit på undantag.
Kommer föreningsdemokrati att finnas på 2000-talet?
Om utvecklingen fortsätter mot en alltmer företagsliknande verksamhet med verkställande direktörer, anställda idrottsutövare och i övrigt inaktiva medlemmar som enbart finner sig i att vara supportrar, hur blir det då ställt med föreningsdemokratin. Kommer vi överhuvudtaget att ha några demokratiska idrottsföreningar en bit in på 2000-talet?
Låt oss hoppas det - och att behovet av samverkan människor emellan är så stort, och att glädjen och nyttan av idrott är så värdefull, att idrottandet i sig blir viktigare än att nå resultatmässiga eller ekonomiska framgångar. De enda som i grunden kan bestämma utvecklingen är föreningsmedlemmarna. Men då måste de också tillägna sig den kunskap som behövs för att kunna fatta besluten.
Utbildning i föreningskunskap!
Kunskapen om stadgarnas funktion och betydelse måste därför spridas, både för att den demokratiska idrottsrörelsen ska fungera och för att fostra nya unga kunniga idrottsledare. En högt prioriterad uppgift, på alla nivåer inom idrottsrörelsen, måste bli demokratifostran och utbildning i föreningskunskap.
Misslyckas vi med det - kanske RF:s 100-årsjubileum år 2003 blir liktydigt med ett gravöl för folkrörelsen idrott!