Efter en artikel i Dagens Nyheter i april 2001 hörde flera av sig och frågade om man verkligen kan äga en idrottsförening. På DN:s sportsida stod följande: "Den amerikanske miljardären Philip Anschutz håller på och bygger upp ett hockeyimperium i Europa. Han äger redan fem lag. Djurgården ska bli det sjätte." Nu kan man kanske, som ivrig påhejare av Hammarby, undra om det över huvudtaget kan finnas spekulanter på Djurgården, eller rättare sagt Djurgårdens IF Ishockeyförening – ja klubben heter faktiskt så efter en omorganisation av Djurgårdens IF för ett antal år sedan. Men det är en annan historia som respektive föreningssupportrar får träta om i all vänskaplighet.
Hur kommer det sig då att journalister med förkärlek talar om ägare och imperiebyggare inom svensk idrott. Vad håller på att hända när även vanliga medlemmar frågar vem som äger föreningen, och - vad kanske värre är - undrar vem det är som tillsätter föreningsstyrelsen. Min enda förklaring är att det finns brister i grundläggande föreningskunskap och dålig kännedom om hur den svenska idrottsrörelsen är uppbyggd.
Först som sist måste därför fastslås att en idrottsförening – en ideell förening – inte kan ägas av någon. Föreningen består av sina medlemmar och har att verka i enlighet med det av medlemmarna fastställda ändamålet. Det är alltså medlemmarna tillsammans - genom i demokratisk ordning fattade beslut - som bestämmer över föreningen, och det är medlemmarna som väljer den styrelse man vill se sig företrädd utav.
En förening är inget företag som ägs och drivs av en eller flera rörelseidkare, utan en sammanslutning av och för medlemmar. Föreningens verksamhet leds av den valda styrelsen som till sin hjälp kan ha anställda tränare, klubbdirektörer och övriga ledare. Styrelsen måste å sin sidan vara på det klara över att de av medlemmarna har fått ett förtroende att förvalta. Ett förtroende att sköta föreningen på det sätt som medlemmarna ytterst har bestämt genom antagna stadgar och policydokument.
Styrelsens kan inte utan medlemmarnas samtycke vidta åtgärder och fatta beslut som strider mot stadgarna eller avviker väsentligt från de mål föreningen uppställt för sin verksamhet. Bildandet av ett IdrottsAB, vilket numera är möjligt för att bedriva bl.a. fotboll och ishockey (ett "vanligt AB" kan inte delta i idrottsverksamheten), är exempel på en fråga som medlemmarna avgör genom beslut på föreningsårsmötet. I ett IdrottsAB kan idrott bedrivas enligt de regler (11 kap. 3 § RF:s stadgar) som antogs av RF-stämman i Malmö 1999. Ett IdrottsAB ägs av föreningen och de övriga aktieägare som kan finnas enligt härför fastställd ordning. På ett IdrottsAB:s bolagsstämma måste dock alltid den upplåtande idrottsföreningens företrädare ha röstmajoriteten, och därmed ytterst ha beslutanderätten över bolaget.
Kan det vara så att sportjournalister och andra har blandat ihop den nu flera år gamla diskussionen kring IdrottsAB med påståendena om ägande av idrottsförening. Är det möjligt att man genom införandet av den nya organisationsformen för idrottsverksamhet med sina kommersiella förtecken, därmed har skapat otydlighet mellan å ena sidan vad en idrottsförening är och står för och å andra sidan ett IdrottsAB. Om så är fallet, är det hög tid, inte bara för journalister utan även för våra föreningsledare, att sätta sig på skolbänken för att plugga organisations-/föreningskunskap samt lära sig mer om hur demokratin inom idrottsrörelsen ska fungera. Jag är säker på att SISU-Idrottsutbildarna ställer upp i katedern!