Våren är på väg och det innebär att de frågor som för vissa hör det varma halvåret till kommer upp i landets idrottsföreningar. Nyligen undrade en förening vad som gäller skatterättsligt för de pengar som man kommer att tjäna på sitt sommarcafé.
För en allmännyttig ideell förening finns det två slags inkomstgrupper som man inte beskattas för. Antingen ska inkomsten ha naturlig anknytning till den idrottsliga verksamheten eller så ska den av hävd ha använts som en idrottslig finansieringskälla. Försäljning av förfriskningar eller idrottsartiklar i mindre skala i föreningens klubblokaler är en av de inkomstkällor som har naturlig anknytning till idrotten. En sådan servering beskattas inte, eftersom den bedrivs för att ge service till dem som deltar i den idrottsliga verksamheten.
Vad innebär dessa begränsningar i praktiken? Hur ska en servering se ut för att undgå beskattning? Föreningars serveringsverksamhet har i några fall från 1980-talet bedömts av Regeringsrätten, som är högsta instans i skattemål.
En hembygdsförening bedrev i ett av fallen serveringsrörelse i kulturhistoriska lokaler. Inkomsten uppgick till cirka 9 700 kronor och omsättningen till drygt 900 000 kronor. Inkomsterna användes i föreningens verksamhet. Serveringen sköttes av anställd personal och vände sig i huvudsak till allmänheten. Verksamheten ansågs därför vara bedriven i gängse former för serveringsrörelse och inkomsterna av den beskattades. Samma bedömning gjordes av en servering i samband med dans. Serveringen hade bedrivits under sommaren, inbringat cirka 156 000 kronor och förutom ideell arbetskraft haft en anställd föreståndare. Föreningens lokaler användes och verksamheten riktade sig mot allmänheten. Även här var det således fråga om serveringsrörelse som beskattades.
I ännu ett fall bedömde Regeringsrätten en kiosk som drevs av en tennisklubb. Inkomsten av kiosken, som låg 100 meter från klubbhuset och var öppen på sommaren, uppgick till cirka 43 000 kronor. Förutom tennistimmar och förfriskningar såldes mejerivaror och tidningar till såväl medlemmar som kringboende och gäster. En person var anställd. Regeringsrätten bedömde inkomsten som skattefri, eftersom det något breddade utbudet i kiosken fortfarande var att betrakta som service till medlemmarna och försäljningen till allmänheten var begränsad.
För skattefrihet ställs det med utgångspunkt i rättsfallen krav på serveringens omfattning, placering, kundkrets, arbetskraft och sortiment. En servering som är möjlig att sköta med oavlönad personal och har begränsad omsättning tyder på att den bedrivs i mindre skala. Andra karaktärsdrag för en skattebefriad serviceservering är att den i huvudsak riktar sig till deltagare i den idrottsliga verksamheten.
Försäljningen kan förutom förfriskningar innehålla livsmedel, men i så fall ska dessa varor inte utgöra en betydande del av omsättningen och försäljningen till allmänheten får inte vara omfattande. En försäljning som har allmänheten som sin huvudsakliga kundkrets och till betydande del består av annat än förfriskningar tyder på en verksamhet som inte syftar till att ge service till medlemmarna. Det är då fråga om en skattepliktig serveringsrörelse.