För tjugo år sedan fick polis och åklagare utreda drygt 100-talet skattebrott som ledare och ishockeyspelare i IF Troja/Ljungby hade gjort sig skyldiga till. Den massmediala uppståndelsen blev stor och från alla håll fördömdes det organiserade fusket med svarta pengar. Trojas ordförande och kassör dömdes av tingsrätten till fängelse och Trojaspelarna fick dryga ekonomiska efterräkningar. Idrottsledare och spelare över hela landet borde av detta ha lärt sig en läxa för framtiden.
I januari år 2002 läser vi åter i tidningarna att ekopolisen i en razzia har slagit till mot en idrottsförening. Tingsryds AIF, ishockey, misstänks för att under flera års tid ha betalat ut miljontals kronor i svarta spelarlöner. Föreningen lär ha haft ett vitt och ett svart spelarkontrakt som reglerat utbetalning till spelare av officiell lön respektive s k kontant ersättning. Eftersom inget ännu är klart med Tingsrydsfallet behöver vi inte uppehålla oss vid de rättsliga frågorna. Däremot kan man spekulera i vad det innebär med svarta pengar inom idrotten. Jag ser det som ett mycket allvarligt fusk som gör att vissa klubbar får ekonomiska konkurrensfördelar i förhållande till de klubbar som uppträder professionellt (yrkesmässigt) genom att ha lärt sig samhällets regler och därmed betalar lagstadgade skatter och avgifter.
Inom idrotten sätter vi mycket höga krav på att följa idrottens regelverk. Fair-play har under lång tid varit ett nyckelbegrepp som inympats i det uppväxande idrottssläktet. Att fotbollsspelaren ska kunna offsideregeln, och att ishockeyspelare vet vad slashing innebär, är förutsättningar för att spelet ska fungera. Det sätts en ära i att kunna regler och att behärska teoretiska spelsystem som för en lekman kan te sig mycket avancerade och invecklade. Kunskaper härom ger bevis för att man har en professionell attityd till idrottandet. Avsteg från regelverket beivras av matchdomare, och är regelbrotten grova bestraffas idrottsutövarna med kortare eller längre tids diskvalifikation. Inom vissa idrotter förekommer t o m att föreningens lag utesluts ur serien om spelare och ledare inte rättar sig efter det regelverk som finns.
Att medvetet fuska sig till idrottsliga framgångar anses vara det grövsta brottet mot idrottens idé. Bland fuskmetoderna anses doping vara särskilt allvarligt och leder därför ofta till idrottens strängaste straff, d v s två års diskvalifikation från deltagande i all idrott inom RF. Man undrar vad det är för krafter som driver ledare och spelare till att uppenbart fuska sig till idrottsliga framgångar. "Ingen blir en sämre människa blott därför att han idkar idrotten som yrke. Men önskvärt är utan tvivel, att yrkesmännens antal hålles så lågt som möjligt. Eljest förryckes lätt hela idrottens ide. Förvärvsbegäret undantränger idealiteten".
Redan 1928 såg författaren av förordet till RF:s jubileumsskrift (citat ovan) uppenbarligen farorna med idrotten som yrke. Men har alla vi som idag verkar inom idrotten klart för oss omfattningen av det ekonomiska fusket, som på samma sätt som medicinsk doping innebär att den idrottsliga kampen inte sker på samma villkor. Svarta pengar är ett fusk, eller om vi så vill ekonomisk doping, vilket bör rendera både ledare och aktiva samma idrottsliga påföljd som för övrigt fusk.