En skattemyndighets ”kitslighet”, eller effekten av att inte rekommendera försändelse
Fick en skrivelse från en förening någonstans i Sverige.
Det som gladde mig var att denna relativt sett lilla förening var registrerad hos Riksskatteverket och betalade reklamskatt som utgår med 11 procent på offentliggörande av kommersiell reklam. Registrerad skall man vara om man offentliggör skattepliktig reklam överstigande ett årligt belopp av 20 000 kronor, vilket gäller för föreningen som sådan i till exempel en flersektionsförening. Vid avgörandet av om redovisningsgränsen överskrids eller inte, bortser man från offentliggöranden som av ett eller annat skäl är skattebefriade.
Föreningen redovisade reklamskatt per halvår, vilket normalt medges om den reklamskatt man bedömer skall betalas under ett år inte överstiger 20 000 kronor. Man hade upprättat en deklaration för perioden 2001–2006. Man bedyrar att man redan den 7 juli sände in deklarationen och dessutom betalade hela beloppet 10 949 kronor. Riksskatteverket (RSV) i Ludvika, som är beskattningsmyndigheten för reklamskatten, har bekräftat betalningen till den 8 juli. Föreningen var således ute i god tid med sina åligganden, då såväl deklaration som betalning senast skall vara inkommen den 25:e i månaden efter redovisningsperiodens utgång, i detta fall den 25 juli.
Den 30 augusti beslutar RSV att påföra föreningen en förseningsavgift på 300 kronor med anledning av att deklarationen inte inkommit förrän den 19 augusti. Föreningen hävdar att denna försening måste bero på någon omständighet som den inte råder över, till exempel hos posten eller rent av hos RSV. Samtidigt skickas en kopia av deklarationen omgående in. Föreningen begär dessutom omprövning av RSV:s beslut.
Eftergift av förseningsavgift kan medges ”om felaktigheten eller underlåtenheten framstår som ursäktlig med hänsyn till uppgiftens art eller någon annan särskild omständighet, eller om det framstår som uppenbart oskäligt att ta ut avgiften”.
Trots att det är uppenbart att föreningen inte hade för avsikt att smita ifrån sin reklamskatteplikt så anser RSV – även efter en omprövning – att skäl för eftergift inte föreligger. Nu ligger ärendet rörande dessa 300 kronor därför i länsrätten.
Vad ger denna enligt min uppfattning helt okänsliga hantering från RSV:s sida för signaler till idrottsrörelsen? Oavsett om nu föreningen faktiskt skulle ha missat att sända in deklarationen – beroende på semestertider, ideellt arbetande, missförstånd eller liknande – kan man ju tycka att myndigheten borde kunna efterge eftersom man ju fått in de pengar som de facto väl är syftet med att avge en deklaration?
Dessa ”ynka” 300 kronor innebär att föreningen till exempel måste sälja över 20 bingolotter extra för att finansiera förseningsavgiften.
Slutsatsen blir en rekommendation till idrottsorganisationerna att rekommendera sina försändelser till myndigheterna, vilket ju i sig innebär en extra kostnad.