I förra årets decembernummer av denna tidning informerade jag om den skatteutredning som riksidrottsstyrelsen (RS) fick i uppdrag att genomföra efter stämmobeslutet i Gävle 2001. Uppdraget gavs till RF:s juridiska kommitté (JurK) som då i princip just hade påbörjat sin arbetsuppgift. Ledstjärnan för uppdraget är att ”vända på varje tuva” utan strategiska tankar om att vissa björnar borde få fortsätta att sova.
I den andan har JurK bedrivit sitt arbete, som nu kan sägas närma sig slutet på kartläggningsfasen av rådande problematik inom skatte- och avgiftsområdet. JurK har till dags dato vid ett flertal möten diskuterat och analyserat det rättsläge som jag som sekreterare bedömt föreligga.
Utöver denna arbetsmetod har vi genomfört enkla enkätundersökningar riktade till våra specialidrottsförbund (SF) samt till tio utvalda riksorganisationer i andra delar av folkrörelse-Sverige. Svarsfrekvensen kunde ha varit bättre. Oaktat detta kan dock vissa slutsatser dras av de svar som inkommit.
För det första har vi dragit slutsatsen att övriga folkrörelse-Sverige inte ser ut att ha motsvarande ”problem” med sina skattemyndigheter som delar av vår idrottsrörelse anser sig uppleva i dagsläget. ”Hälsan tiger still”, uttryckte sig till exempel en av organisationerna.
För det andra påvisar SF-enkäten ganska tydligt att det är i rollen som utbetalare av ersättningar och förmåner – ”arbetsgivarrollen” – man upplever de största problemen och oklarheterna. Både ur ekonomisk och ur administrativ aspekt.
För JurK:s del är detta inga större överraskningar. Det torde vara väl bekant att våra idrottsorganisationer i stor omfattning inte anser sig ha råd med allt det man önskar genomföra i sin idrottsliga verksamhet, varav det inom främst elitidrotten i mångt och mycket handlar om att utge ersättningar och förmåner till aktiva och ledare.
Från JurK:s utgångspunkter har dock koncentrationen hittills främst legat på intjänandeledet, det vill säga förutsättningarna för att betraktas som en allmännyttig ideell förening, och därmed bland annat begränsat skattskyldig till inkomstskatt. I nästa fas handlar det om att avgöra vilka inkomster som en sådan förening trots allt är skattskyldig för.
Om våra idrottsorganisationer skulle tvingas betala 28 procent i statlig inkomstskatt på nettot av alla sina inkomster om de inte betraktas som allmännyttiga, eller trots det får betala inkomstskatt för vissa inkomster som inte betraktas som undantagna från inkomstskatt ens för allmännyttiga ideella föreningar, återstår ju än mindre att använda som arbetsgivare. Dessutom tillkommer i så fall också normalt en momsredovisningsskyldighet.
Utifrån detta har JurK således funnit att de viktigaste arbetsuppgifterna ligger i att kartlägga problemen på intjänandesidan. Denna kartläggning – som hittills påvisat många faror för vår idrottsrörelse – kommer säkerligen att leda till förslag om att ändra regelverket i syfte att få klarhet och enkelhet i regelverket. Ett regelverk som förhoppningsvis är mer anpassat till den ekonomiska verklighet delar av vår idrottsrörelse befinner sig i och som våra administratörer har möjlighet att hantera utifrån ett lekmannaperspektiv, jämfört med det som nu föreligger sedan mer än 25 år.