Varför styr inte ungdomar Sveriges största ungdomsorganisation? Svaret på den frågan (se Svensk Idrotts nr 7-8/02) är att påverkan förutsätter tillräckliga kunskaper hos dem som vill göra sig hörda inom idrottens organisationer. Ungdomar har generellt sett dåliga föreningskunskaper, och därtill ser de ofta tidsfaktorn – dvs att det tar (för) lång tid att nå de beslutande nivåerna – som en besvärande omständighet för förändringar. Kan en obligatorisk ungdomskommitté vara en genväg för att uppnå både bättre föreningskunskap och snabbare påverkan?
Efter att under ett tiotal år, med varierad framgång, ha kämpat för en jämställd idrott, med kvinnor och män tillsammans i styrande idrottsorgan, förvandlades situationen genom några enkla pennstreck vid riksidrottsmötet 1995. RF:s stadgar ändrades och numera föreskrivs att alla RF- och DF-organ ska bestå av lika antal kvinnor och män. Även för SF och SDF tillkom tvingande regler av detta slag, och för föreningarna infördes starka rekommendationer. Frågan är då om man på motsvarande sätt kan föreskriva att ungdomar (förslagsvis upp till 20-25 års ålder) ska ha ett obligatoriskt inflytande i idrottsföreningar, SDF, DF, SF och RF? Jag vill påstå att det är möjligt – om viljan finns!
Förvisso kan man stadgeföreskriva att ungdomar ska ”kvoteras” in i förenings- och förbundsstyrelser, men man kan också följa det goda exempel som finns att hämta från ridsporten. I de flesta ridklubbar idag finns en ungdomskommitté eller ungdomssektion. Genom denna får ungdomarna möjlighet att i ett eget forum, och med egna ekonomiska resurser, själva lära sig de basala föreningskunskaper som behövs för att sköta en idrottsorganisation. Genom kommittén har de också en egen stadgebunden representation och kanal in i föreningens styrelse, där ungdomarnas åsikter och förslag kan framföras. Kanal finns också till motsvarande struktur på distriktsförbunds- och riksförbundsnivå.
Rent principiellt är det dock, enligt min mening, lika fel och odemokratiskt att kvotera in personer i styrelser som att ha separata ungdomsorganisationer. Ungdomar (särskilt inom landets största ungdomsorganisation) ska inte verka i pseudodemokratiska organ – utan ska självfallet vara med och i demokratisk ordning påverka verksamheten genom de ”riktiga” beslutsorganen. Men, på samma sätt som vi tog en genväg för att uppnå en mer jämställd idrottsrörelse, bör man kunna påskynda utvecklingen även vad gäller ungdomars inflytande. De som har viljan och ambitionen att få fler unga människor i styrande organ kan därför verka för en ordning där ungdomskommittéer blir ett obligatoriskt inslag hos idrottens organisationer på alla nivåer. Så här skulle det kunna se ut!
I RF:s normalstadgar för idrottsföreningar (den stadgemall som många föreningar följer) tas regler in om en ungdomskommitté, i vilken samtliga föreningens medlemmar som är högst 20-25 år ska ingå. Ungdomskommittén ska inte handha rent idrottslig verksamhet, utan ska som syfte ha att tillvarata ungdomarnas synpunkter och intressen i föreningen. Kanske kan man diskutera principerna för träningsgruppers sammansättning och/eller laguttagningar, eller varför inte främjandet av mer ”social verksamhet” vid sidan om själva idrottsutövningen. Det viktiga är att det är ungdomarna själva som inom sig bestämmer vad som behöver göras, och som genom plats i föreningsstyrelsen ges möjlighet att påverka hela föreningens verksamhet. För självfallet ska i stadgarna stå att ungdomskommittén har rätt att utse en ledamot med personlig ersättare (med närvarorätt) att ingå i föreningens styrelse.
När idrottsföreningarna har fått sina ungdomskommittéer kan representanter för dessa mötas distriktsvis på regionala distriktsungdomsmöten, som i sin tur utser en distriktsungdomskommitté som, på motsvarande sätt som i föreningen, får inflytande i distriktsförbundsstyrelsen. Slutligen skulle härigenom även på central nivå, och ytterst på RF-nivå, inrättas centrala ungdomskommittéer. För RF:s vidkommande skulle man kunna tänka sig en idrottens ungdomsriksdag, som möts vartannat år för att diskutera och fastlägga vad svensk idrottsungdom vill med sin folkrörelse. Centralt skulle också finnas en central ungdomskommitté, med stadgeenlig rätt att utse ledamot (med personlig ersättare) i Riksidrottsstyrelsen. Det enda som behövs för att förverkliga detta är några smärre förändringar i gällande stadgar.
Frågan är bara om dessa tänkta pennstreck i verkligheten räcker för att påverka landets största ungdomsorganisation. Kanske blir det bara en papperstiger, som inte får någon som helst verkan på de ”vita medelålders män” som liksom tidigare fortsatt kommer att styra svensk idrott. De enda som har svaret härpå är ungdomarna själva. Men det förutsätter att viljan att förändra finns, och att man har tillräckliga föreningskunskaper för att kunna genomföra det. För vill man – så kan man!