För garvade mötesrävar inom idrotten är rubricerade begrepp självklara och välbekanta. Men för många yngre och för de alla som saknar möteserfarenhet kan mötestermerna både vara obekanta och rentav förvirrande. För att beslutande möten ska fungera smidigt, med koncentration på sakfrågor och inte på ordningsfrågor, är det viktigt att alla kan spelreglerna. Men framförallt är det viktigt för den demokratiska processen att alla, och inte bara några få, känner till och kan nyttja de mötestekniska möjligheter som står till buds.
VOTERING är enklast att förklara. Med votering menas helt enkelt omröstning, det vill säga den åtgärd som måste tas till när medlemmarna har att ta ställning till mer än ett förslag. För att komma till beslut används majoritetsprincipen, som är en grundläggande princip för all demokratisk föreningsverksamhet. I enlighet härmed gäller att det alltid är majoritetens mening som blir den som ska gälla.
I 3 kap 3 § RF:s stadgar, under ”Allmänna bestämmelser” (det vill säga bestämmelser som gäller för hela RF-organisationen), anges hur majoritetsbeslut i olika sammanhang ska fattas. Viktigt att nämna är att votering i sakfrågor alltid ska ske öppet. Val får dock ske slutet om röstberättigad så begär.
ACKLAMATION betyder högljutt/allmänt bifall eller kort och gott jarop. När beslut fattas genom acklamation bör man därför inte svara nej, utan enbart ja! Inte sällan förekommer att mötesordföranden, när han eller hon frågar om ett förslag kan antas, lyssnar på både ja- och nejrop. Enligt min mening måste detta anses vara felaktigt. Finns det bara ett förslag gäller jarop till detta, vilket gör beslutsfattandet mycket enkelt. Men acklamation kan även användas om det finns ytterligare förslag (yrkanden), till exempel ett yrkande om att huvudförslaget ska avslås. Då får mötesordföranden först fråga mötet om huvudförslaget kan antas, och därefter fråga om detsamma ska avslås. Eftersom beslutet tas med acklamation får de som röstar för huvudförslaget högljutt ropa ”ja!”, och även de som röstar för avslag får ropa ”ja!” Skulle någon tycka att ja-ropen väger jämnt kan votering begäras.
Många gånger kan det räcka med att avgöra frågan genom så kallad försöksvotering, som kan ske genom handuppräckning för respektive förslag. Ser man inte direkt vilket förslag som vinner får man räkna ”ja-rösterna” för de båda förslagen.
Sensmoralen blir, att ogillas ett framställt förslag går det inte att bara ropa nej. Istället måste den som är emot förslaget själv avge ett alternativt förslag. Det vanligaste är kanske att på anförda skäl försöka få ja-röster till ett avslagsförslag, men det går även att framlägga ett motförslag (vid val är det självklart endast motkandidater som gäller). Det viktigaste för demokratin är dock att om jag vill att ett förslag inte ska bifallas, eller att någon inte ska väljas, då måste jag först framlägga ett annat förslag eller nominera en annan kandidat, och sedan argumentera för att få flertalet att rösta ja på mitt förslag eller min kandidat.
Att gömma sig i mängden och bara ropa nej till framställda förslag brukar inte föra utvecklingen framåt och bidrar enligt min mening inte till öppna demokratiska möten.