En av de mest frekventa frågorna som ställs till juristen är: Hur gör man för att bilda en idrottsförening? Jag brukar kontra med en motfråga: Varför ska ni bilda en idrottsförening? Svar att kommunen kräver det för lokalupplåtelse, eller att det är ett måste för att få delta i seriespelet inom ett SF, är vanliga. Det vanligaste skälet är dock kopplat till förutsättningarna för att få bidrag eller sälja lotter. Att det ekonomiska skälet inte kan vara den egentliga anledningen för föreningsbildning borde alla inse, och av denna anledning kan det vara på sin plats att något kort redogöra för vad som är meningen med föreningen, eller åtminstone med själva föreningsbildandet.
Ibland kan man undra varför det överhuvudtaget måste finnas en idrottsförening. Det går ju alldeles utmärkt att idrotta utan att göra det i föreningsform, och varför ska man krångla till det med stadgar, som ingen läser, och varför måste det finnas en styrelse?
I den svenska grundlagen, närmare bestämt i regeringsformens 2 kap. 1 §, står att varje medborgare gentemot det allmänna är tillförsäkrad föreningsfrihet. Friheten att bilda föreningar innebär att individer själva bestämmer om man vill sammansluta sig i till exempel en idrottsförening. Man behöver inga tillstånd och det finns inga krav på registreringar eller andra byråkratiska hinder. Det enda som krävs är att ett antal personer enas om att samverka för ett idrottsligt ändamål och, för att idrottsföreningen ska betraktas som en rättskapabel juridisk person, att stadgar (medlemsavtal) antas och att styrelse utses. Det är så enkelt att bilda en idrottsförening att man förvånas över att det inte är förbjudet!
Vitsen med att bilda en idrottsförening, i form av en juridisk person, är att föreningen blir ägare av tröjor, bollar och pengar, i stället för att de personer som sysslar med verksamheten äger dem tillsammans eller var för sig. Föreningen kan dessutom vara part i avtal, uppträda som kärande eller svarande i domstol och i värsta fall försättas i konkurs utan att det behöver drabba föreningens medlemmar i ekonomiskt hänseende. Ingen äger en förening vilket medför att de som en gång bildade föreningen kan försvinna och nya komma till utan att det på något sätt förändrar föreningens status som juridisk person.
Först om den nybildade föreningen vill bli medlem i specialidrottsförbund (SF) inom RF uppkommer de krav som ställs utifrån RF:s stadgar. Då föreskrivs, för medlemskap, att föreningens stadgar inte principiellt får avvika från den stadgemall som RF:s normalstadgar för idrottsföreningar utgör. Vill man ändå ha regler som skiljer sig från detta är det oftast okej i sig, men då kanske medlemskap vägras. Valet blir alltid det föreningens medlemmar bestämmer och inte vad RF, SF, kommuner och andra anser.
Att kommuner och andra bidragsgivare ställer krav på att det ska vara en bildad idrottsförening får ses mot bakgrunden av att bidrag inte ska hamna i enskilda personers fickor, utan ska användas för ett samhällsnyttigt ändamål inom ramen för en demokratisk förening. Det är därför det är så viktigt att föreningarna är öppna för alla samt att de är demokratiska och medlemsstyrda. Samma grunder ligger bakom de krav som finns för att få sälja lotter och för att få begränsad skattskyldighet.
Tillhör man minoriteten av medlemmar eller om det är alltför segt att driva förändringsarbetet, finns inget som hindrar att man lämnar föreningen och tillsammans med likasinnade bildar en ny förening. Kanske vore det något för många av våra unga idrottsutövare som själva vill bestämma över sitt idrottande?