Jag får ofta en känsla av att rubricerat är den rådande uppfattningen om det komplicerade området ”skatter och avgifter” inom idrotten. Tyvärr är detta en sanning med många modifikationer. Av pågående skriftväxling mellan en mindre idrottsförening och dess lokala skattekontor framgår att föreningen krävs på inkomstskatt – 28 procent på ett beskattningsbart netto av cirka 100 000 kronor, efter ett grundavdrag på 15 000 kronor – för sina rörelseintäkter från skötsel av återvinningscentral (39 000), ”dagsverken” (51 000) avseende garderobsskötsel vid konsertarrangemang och golvläggning i idrottshall vid mässor samt caféverksamhet i ett bostadsområde (10 000).
Hur ser då föreningens möjligheter ut att slippa undan dessa skattekrav? Enligt aktuellt lagrum befrias en idrottsförening ”för sådan inkomst som kommer från en självständig näringsverksamhet…om inkomsten till huvudsaklig del kommer från:
- verksamhet som är ett direkt led i främjandet av sådana ändamål som avses i 8 § (t ex idrott) eller som har annan naturlig anknytning till sådana ändamål, eller
- verksamhet som av hävd utnyttjats som finansieringskälla för ideellt arbete...”
En idrottsförening kan sammanfattningsvis anses befriad från rörelsebeskattning som går att hänföra till någon av de tre huvudtyperna;
- med direkt anknytning till idrottsändamålet (främst idrottsliga intäkter i form av publik- och anmälningsavgifter och liknande),
- med annan naturlig anknytning till ändamålet (till exempel serveringsverksamhet vid idrottsarena/klubblokal),
- som är en hävd vunnen finansieringsverksamhet.
I tidigare lagtext stadgades följande: ”Till verksamhet som av hävd utnyttjas för att finansiera ideellt arbete räknas anordnande av bingo och andra lotterier, fester, basarer, försäljnings- och insamlingskampanjer… Detsamma gäller verksamhet som består i att en förening upplåter reklamutrymme på klubbdräkter eller i föreningens samlingslokaler e d”
Lagtexten kompletterades med förarbetsuttalanden innebärande att även danstillställningar, lopp-marknader och tivoliverksamhet ansågs vara att jämställa med de exemplifierade. Härefter har ett antal olika verksamheter bedömts av skattedomstolar. En verksamhet som i viss mån kan liknas vid nämnd förenings återvinningsarbete är ”kontinuerlig pappersinsamling”, som regeringsrätten redan 1985 jämställde med ovan exemplifiering. Om denna likhet kommer att innebära skattefrihet är tveksamt. Dessutom är nog föreningens övriga verksamheter ännu svårare att inordna bland de skattebefriade.
Även om verksamheterna till sin art är skattepliktiga kan de dock skattebefrias. En tillämpning av den komplicerade huvudsaklighetsbedömningen kan nämligen leda till skattefrihet. Dessa rader ska uppfattas som en varning för att tro att t ex intäkter från förmedling av varor och tjänster från återförsäljare till medlemmar och deras anhöriga med flera alltid är skattebefriade. I stället är det tyvärr så att denna typ av försäljning normalt är skattepliktig, om inte huvudsaklighetsbedömningen ”räddar”. Om inte ens den hjälper är intäkterna skattepliktiga till inkomstskatt, och dessutom därmed att betrakta som momspliktiga. Och vad värre är, huvudsaklighetsbedömningen kan innebära motsvarande för intäkter som är undantagna från beskattning enligt ovan definition, till exempel lotteri-, bingolotto- och reklam-/sponsorintäkter.