Skattefria reseersättningar - under vissa stränga förutsättningar
Från och med 2004 infördes regler som innebär att ersättningar för kostnader för resor till och från idrottsarbetet – läs ”hemmaplan” – är att betrakta som skattefria under förutsättning att mottagaren inte får någon annan ekonomisk ersättning för sitt idrottsuppdrag. Motsvarande gäller när resorna tillhandahålls som en förmån. Det handlar om ersättning för, eller förmån av, de faktiska kostnaderna. För bilersättningar är således numera 17 kr/mil (16 kr/mil år 2004) att betrakta som skattefria under denna förutsättning.
Nyheterna från förra årets ingång innebär en stor förbättring främst för mottagarna av ersättningen, men också för de utbetalande föreningarna som tidigare riskerade att få betala arbetsgivaravgifter på ersättningen. Det senare kunde bli fallet om mottagaren inte är att hänföra till ”idrottsutövare” som till exempel någon med främst administrativa föreningsuppdrag, såsom en styrelse- eller kommittéledamot. Men även till en ”idrottsutövare” om det enda denne fick var reseersättning till och från ”hemmaplan”, men till ett sådant årligt sammanlagt belopp så att gränsen för avgiftsskyldighet passerades. Den så kallade halva prisbasbeloppsregeln innebär ju en sådan skyldighet från första kronan om mer än 19 749 kronor utbetalas till en och samma idrottsutövande mottagare under ett och samma kalenderår.
Man måste observera att denna numera förmånliga skatte- och avgiftsbehandling teoretiskt sett kan gå förlorad genom att mottagaren får förmåner i form av måltider - som ju normalt är en skattepliktig förmån - i samband med uppdraget.Handlar det dock enbart om ”enklare förtäring av sådant slag som är skattefri som personalvårdsförmån” bibehålls skattefriheten. Med det menas till exempel kaffe och en macka eller liknande.
Det är dock främst för mottagaren som de nya reglerna innebär ekonomiska vinster. Om kravet på ”inga andra intäkter/förmåner” är uppfyllt blir en milersättning upp till 17 kr/mil helt skattefri oavsett totalbelopp. Mottagaren slipper dessutom problemen med att visa att erforderlig regelmässig tidsvinst – två timmar – uppkommer jämfört med resande med allmänna kommunikationer, för att vara berättigad till att använda egen bil för dessa resor. Alternativt att sådana kommunikationer saknas på en delsträcka av minst 2 km av resan, eller att transport av omfattande/skrymmande idrottsmaterial omöjliggör resande med allmänna kommunikationer. Samtidigt inträder inte den allmänna avdragsbegränsningen av de första 7 000 kronorna som gäller för resor till och från arbetet.
Observera nu gränsen 17 kr/mil, för skulle ni till exempel betala ut 17,50 kr/mil är regeln inte längre tillämplig, eftersom det därmed utgår en ”lön” med 50 öre/mil.
Ni ska också observera att det finns en ”närståendebegränsning” för regelns tillämpning. Den är inte helt klar i sin tolkning, men avser att förhindra ett missbruk av regeln genom att man erhåller resekostnadsersättningen/-förmånen från ett håll, samtidigt som annan typ av ersättning – det vill säga ”lön” - kommer från ett annat håll. Huruvida regeln i sin ordalydelse är tillämplig om till exempel en idrottsfunktionär erhåller reseersättning från sitt förbund, samtidigt som arvode/”lön” för samma uppdrag uppbärs från en förening, kan jag idag inte redogöra för. Jag manar dock till viss försiktighet i tillämpningen, samtidigt som jag ber att få återkomma med en mer underbyggd tolkning.
Avslutningsvis vill jag rekommendera er att kanske se över de av er avgivna kontrolluppgifterna från er förening avseende inkomståret 2004, om detta är ny information även för er. Själv beklagar jag att jag inte tidigare informerat om denna idrottspositiva lagändring, men skyller på den process som pågått sedan hösten 2001 med att utreda idrottens skatte- och avgiftssituation, och som lett till att en statlig utredning för närvarande har detta uppdrag. I den processen har hela tiden fokus legat på idrottsföreningens problem, vilket väl medfört ett visst ”ointresse” för det som hänt inom individbeskattningens område.