Inte sällan uppkommer intressemotsättningar inom våra idrottsföreningar och då ställs frågor som till exempel "Får det verkligen gå till så här inom idrottsrörelsen?"
Frågeställarna vill helst veta vad RF tycker om vad som är rätt eller fel, och gärna kunna använda svaret för att med RF-argument påverka sin sak i föreningen. Jag brukar då svara genom att ställa motfrågor: "Vad står det i er förenings ändamålsparagraf? Vad har ni medlemmar bestämt ska gälla i er förening?"
Föreningens stadgar kan liknas vid ett avtal som medlemmarna har slutit för sin verksamhet. Över stadgarna bestämmer i princip bara föreningen själv, det vill säga dess medlemmar. Bortsett från det generella kravet att stadgarna ska vara av viss fullständighet, kan medlemmarna utforma sina stadgar fritt utifrån egna önskemål. Att RF tillhandahåller en stadgemall (Normalstadgar för idrottsföreningar), är både på gott och ont. På gott, därför att om mallen följs så uppfylls kravet på fullständighet och även de idrottsspecifika krav som ligger till grund för att få medlemskap i specialidrottsförbund (SF) inom RF. På ont, därför att alltför många föreningsmedlemmar nöjer sig med att säga: "Vi har RFs normalstadgar för vår verksamhet". Genom att säga så har man också visat att man ser stadgarna bara som en teknikalitet för att uppfylla formkraven att ha stadgar. Förmodligen har medlemmarna inte heller arbetat genom eller ens läst stadgarna.
Kanske har alldeles för många idrottsföreningar därmed ett identiskt ändamål, en tanke som inte låter uppmuntrande när man vet vilken mångfald som finns inom svensk idrott. Under RF:s paraply finns kanske över 20 000 föreningar som representerar 68 SF med ännu fler idrottsgrenar. Sannolikt är antalet föreningar med en uttalad elitinriktning av verksamheten långt mindre än hälften, och möjligen har flertalet en inriktning att bedriva bred ungdomsverksamhet. Under dessa betingelser vore det anmärkningsvärt om de flesta föreningsstadgar enbart har angivit det ändamål som anges i RF:s stadgemall, det vill säga att bedriva sin idrottsliga verksamhet i enlighet med "Idrottsrörelsens verksamhetsidé" och verka för en dopingfri idrott. Förhoppningsvis lägger medlemmarna ned lite krut på att formulera ett ändamål som just deras förening ska stå för, och som gör den egna föreningen unik.
Den "goda föreningen" utarbetar även en föreningspolicy. Ett utifrån ändamålet mer utvecklat och detaljerat dokument, som medlemmarna antar på årsmötet, till grund för hur föreningens verksamhet skall utformas och bedrivas.
SKRÄDDARSY FÖRENINGENS ÄNDAMÅL
Att stadgarnas 1 § - Ändamål (syfte, uppgift) - är den viktigaste paragrafen i föreningens regelverk råder knappast tvekan om. Av ändamålsparagrafen ska framgå vilken verksamhet medlemmarna har bestämt att föreningen ska bedriva, men också närmare om syftet med verksamheten. Varje förening kan själv skräddarsy det ändamål, syfte och uppgift som man särskilt önskar stå för. Vill medlemmarna ange att föreningens verksamhet skall vara av breddkaraktär, anges det i stadgarna. Önskar man att föreningen skall ha som profil elitinriktad idrottsverksamhet anges det. Det angivna ändamålet (föreningsprofilen) kan härigenom också medverka till att styra tillflödet av nya medlemmar. Önskar man inte satsa elitmässigt på konståkning väljer man inte den klubb som uttalat detta ändamål, utan söker kanske medlemskap i den konståkningsklubb som sätter breddverksamheten främst.
Skulle en tränare eller enstaka föräldrar agera som om meningen med föreningen är att fostra blivande OS-guldmedaljörer, kanske de ska fråntas uppdraget eller rent av uteslutas eftersom de inte följer föreningens icke-elit-formulerade ändamål. Å andra sidan får kanske berörda ungdomar och föräldrar acceptera att en förening med ett elitinriktat ändamål kanske både "toppar" lagen och ställer större krav på ungdomarnas träning.
Varje förening kan således själv utifrån sina egna förutsättningar, behov och värderingar formulera sin egen målsättning med verksamheten. Förutom det självklara att ange vilken eller vilka idrotter föreningen ska ha på sitt program, kan medlemmarna bestämma ambitionsnivån med denna. I en förening som i ändamålsparagrafen skrivit in att den i huvudsak skall syssla med bred ungdoms- och motionsverksamhet, kan inte styrelsen, tränare med flera utan stadgeändring börja satsa för att få fram ett elitlag i viss idrott. Omvänt kan tänkas att en förening med elitinriktning, kan strunta i att ha en omfattande verksamhet på motionsnivå.
Hur man vill ha det i föreningen bestämmer medlemmarna på årsmötet, och som i all demokratisk föreningsverksamhet är det majoritetsbeslut som avgör. Oftast gäller kvalificerad majoritet för stadgeändring, det vill säga 3/4-delar eller 4/5-delar av antalet avgivna röster för bifall till ändring. Man kan också ytterligare befästa ändamålet genom att föreskriva att ändring av denna paragraf ska tas både på ett ordinarie årsmöte, och ett extra möte, hållna med minst sex månaders mellanrum.
Den minoritet i föreningen som inte kan, vill eller önskar ställa upp på majoritetens vilja, får ta konsekvenserna och lämna föreningen och kanske med likasinnade bilda en egen ny förening med ett ändamål som passar dem. Det viktigaste dock är att samtliga medlemmar engagerar sig och deltar aktivt i arbetet med att utforma och besluta om föreningens ändamålsparagraf och föreningspolicy. Då blir svaren på de i inledningen ställda frågorna givna.