Andreas funderar länge. Från början höll alla i hans skola på IFK Göteborg. Storebrodern till en tjej i klassen var Jimmy Svensson som då spelade i Blåvitts A-lag. Sen började alla hålla på Elfsborg. Alla utom Andreas. Han kände sig varken hemma i IFK Göteborg eller Elfsborg. Han flyttade hemifrån. På jobbet träffade han en kille som smyghöll på GAIS. Andreas tog sig ner till Göteborg och såg laget spela.

– Jag fastnade direkt. Det var en känsla kring laget som passade mig, det är svårt att förklara på annat sätt. Jag kände mig hemma bara. Sedan sex år tillbaka åker han på alla hemmamatcher, en resa på drygt 14 mil tur och retur.

– Fast jag sitter helst ensam, när jag går på fotboll vill jag se matchen och spelet. Jag har aldrig stått kontinuerligt i klacken, säger han.

Andreas sitter vid Simon Niklassons köksbord i en tvårummare i Kinna. Simon sitter bredvid och häller upp kaffe. Han håller på IFK Göteborg.

– Nu har jag varit student så jag har inte haft råd att se alla matcher i år, men jag försöker gå på de matcher som jag kan.

I juni flyger de och ytterligare några vänner ner till Kiev för att se minst två av Sveriges matcher i EM-slutspelet i Ukraina. De fixade biljetter tidigt, faktiskt innan de visste att Sverige skulle spela sina matcher i just Kiev.

– Vi köpte arena-biljetter. Alltså biljetter till alla matcherna på en specifik arena. Hade Sverige spelat någon annanstans hade vi fått lösa det på något sätt, men det slipper vi ju nu, säger Andreas.

Att gå från att vara klubbsupporter till att vara supporter till svenska landslaget är ett stort steg.

– Ska jag vara helt ärlig så bryr jag mig inte så mycket om landslaget. Bara de vinner, säger han.

Simon tycker annorlunda, mycket på grund av att han 2006 var i Tyskland och såg det svenska VM-äventyret på plats.

– Jag såg Sverige-Trinidad i Dortmund och det var fantastiskt. Det fanns en nationell gemenskap och förbrödring på och omkring läktaren som var enastående, säger han.

– Men du bryr dig ju inte så mycket om hur landslagsspelarna ser ut på träningar och sådant. Bara de slår Ukraina i öppningsmatchen så är jag nöjd, säger Andreas.

En annan tjusning med landslaget är just det faktum att hela supporterbasen är byggd av supportrar från rivaliserande lag från den inhemska ligan Allsvenskan.

– Det är faktiskt något jag ser fram emot, det där munhuggandet med gaisare, elfsborgare och AIK:are. Att kunna göra det samtidigt som man är förenad i kärleken till landslaget där nere, säger Simon.

Supporterkultur är komplicerat. Ofta sätts likhetstecken mellan supportrar och huliganer, rop på skärpta regler och mer poliser brukar vara det som hörs mest. När man pratar med supportrar själva är bilden den motsatta, många menar att de förföljs av klubbar och poliser och att allt blir bra bara man låter klacken vara. Det finns problem på båda sidor, det tycker både Simon och Andreas.

– Ibland blir det för mycket hatande och för lite stödjande. Jag minns en match borta mot Helsingborg när Henke Larsson spelade där. Jag stod i klacken och delar av den började sjunga nidramsor mot honom. Då skämdes jag. Här stod supportrar till GAIS och hånade en av Sveriges största fotbollsspelare någonsin, det var inte okej, menar Andreas.

– Fast polisen och klubbarna har också ett ansvar. Jag tycker allsvenska supportrar får för mycket skit. Det trissas upp en stämning om huliganer och våld som blir till sanning i stället för att fokusera på allt det som är bra med supportrar, exempelvis en sådan grej som Blåvitt-fansens initiativ ”Levande sittplats”, säger Simon.

– Jag tycker poliserna är mer taggade än vi supportrar när det är match. De är på helspänn och det behövs inte mycket för att de ska provoceras. Det vi supportrar då ska fokusera på är det vi är där för, fotbollen. Klacken måste sluta vara egoistisk. Den är där för att skapa stämning. Det gör man genom att stödja sitt lag, inte genom att vara taskig, säger Andreas.

Sverige spelar sin premiärmatch mot Ukraina i Kiev 11 juni.

Läs mer om "Andra sidan är ni klara" och ladda ner hela skriften