Som 3-åring var Sebastian Melander en hyperaktiv liten kille. För att han skulle få utlopp för all energi började hans mamma att gå med honom på mamma-barngymnastik hos Brommagymnasterna.

Det hjälpte, och mer än så. Sebastian blev kvar. När en flickgrupp i föreningen flera år senare plötsligt saknade tränare var Sebastian intresserad att hjälpa till. Som 18-åring fick han så sin första egna grupp.

Den händelse som kom att bli helt avgörande för Sebastians framtid var när han tilldelades rollen som värd för det tyska landslaget vid EM i Globen 1994. Han ville börja träna tävlingsgymnaster.

- Jag ville bli en tränare som tar gymnaster till ett sådant mästerskap!

Ryssland visade vägen
Sebastian började på en idrottsledarutbildning på Gymnastikförbundets egen folkhögskola Lillsved. Samtidigt kom han i kontakt med en rysk tränare som lockade honom att komma till S:t Petersburg för att studera den artistiska gymnastiken.

- Det var nästan som att komma in i en ny idrott.

Vistelsen i S:t Petersburg fick Sebastian att bestämma sig. Han ville viga sitt liv åt att bli tränare på heltid.

Väl hemma igen väntade GIH:s tränarutbildning och uppe på det Idrottslärarkompetens. Nu var Sebastian tillbaka hos Brommagymnasterna. Efter millenieskiftet inträffade den andra händelsen som skulle påverka Sebastians liv för alltid. På ett landslagsläger träffade han en annan tränare, Helena Andersson. De blev förälskade men insåg också att de hade samma målsättning med livet, att vara tränare på landslagsnivå. 2004 flyttade paret till Eskilstuna. Där hade man hört talas om den framgångsrika tränarduon och nu erbjöds anställning i klubben.

Det är en livsstil
- När vi kom till Eskilstuna startade vi ett nytt barngymnastikkoncept. Snabbt fick vi ca 150 barn och 30 ledare att följa konceptet. Samtidigt tränade vi upp ett antal elitgymnaster, och på så sätt vår egen framtid.

Sebastian och Helena jobbade hårt. I dag kommer inte mindre 9 tjejer i landslaget från deras trupp. Det är närmare hälften.

- Det har varit spännande men också jobbigt.  Vi lever i hallen, det är en livsstil. Vår 5-åring springer jämt runt där. Vi är lite som en cirkusfamilj som ofta jobbar sju dagar i sträck.

Läs hela artikeln på tidningen Svensk Idrotts hemsida