– Supportrarna är jätteviktiga. De och idrotten hänger ihop och så måste det vara. Utan supportrarna skulle idrotten vara skittråkig. De gör att det blir en inramning och en miljö där jag som spelare känner glädje och uppskattning. De kommer ju för att titta på oss som spelar och då vill vi ge någonting tillbaka. Jag har alltid känt att ju mer supportrar, publik och tryck på läktaren desto bättre spelar jag, adrenalinkicken är enorm.

Minns du första gången du märkte av att det var supportrar på läktarna?
– När jag gjorde a-lagsdebut i Syrianska som 15-åring 1994 kände jag att alla där ville se mig, den unge, nye spelaren. I Syrianska känner alla alla, så många från familjen fanns på plats den matchen och jag ville bara in in in och visa upp mig. Att debutera för Djurgårdens supportrar var självklart också speciellt, debuten på Stockholms Stadion med publiken, fansen, och inramningen.

Hur upplever du supportrarna i med- respektive motgång?
– Supportrar är generellt väldigt positiva och glada när det går bra för laget och det är en naturlig grej, vi människor funkar så. De som sedan står upp och stödjer en när det går emot är de som är den största hjälpen. Att de är den 12:e spelaren är i det läget ingen klyscha. Sista kvalmatchen med Syrianska hemma i fjol, då hade det gått så dåligt borta och alla på stan var förbannade. Men när vi klev ut på arenan med den inramningen som var, det går inte att beskriva. Vi spelare kan inte kräva att supportrar alltid ska vara glada. Det är mycket känslor på en idrottsarena, speciellt en fotbollsplan. Jag har suttit själv där uppe, skadad eller på andra matcher, och klart man tänker och tycker. Det ser så enkelt ut från läktaren. Men visst händer det att jag hör vissa saker och nej, det är inte roligt.

Var går gränsen?
– Gränsen är personliga angrepp och svordomar. Supportrar ska kunna skrika ”kom igen nu” och ”kämpa”. Men vissa svär ju sjuka grejer, privata grejer. Det tycker jag inte hör till. I Sverige hör man dem mycket tydligare för här är det mindre publik på mindre arenor, så publiken kommer mycket närmare oss spelare. På jättearenorna i Europa hör du aldrig enstaka gliringar.

Vet du inför en bortamatch vilka supportrar du kommer att möta?
– Jag vet vilka lag som har tryck på matcherna. Möter vi ett annat Stockholmslag tänker vi yes, nu blir det fest. Större lag med många supportrar innebär ett större tryck och det är ju det som är kul. Syrianska för mig är mycket mer privat. Alla syrianer känner varandra här i staden och när alla kommer är det jättepositivt.

Pratar ni i laget om supportrarna på läktarna?
– Det är klart. Vi känner när vi ska gå in till en speciell match och peppar varandra med att idag är det bra publik, vi ska ge fansen en bra match och ge allt. Men även när det händer tråkiga och jobbiga grejer pratar vi, som på förra årets match hemma mot AIK som bröts. Just den matchen var ju fantastisk med massor med folk och otrolig inramning. Så avbryts matchen och vi och AIK-spelarna står tillsammans i korridoren och vill ju ut och spela igen.

Vad är du själv supporter till?
– Som ung var det Juventus. Idag skulle jag gärna åka och se en Barcelona-match med min son som älskar Messi. Han, som är 9 år nu, spelar också fotboll i Syrianska, så jag är också supporterförälder och följer hans lag på matcher och turneringar. De är så duktiga, mycket mer tekniska och har så bra passningsspel idag jämfört med när jag spelade som barn. Får se om jag kanske går in och hjälper till att träna dem i sommar.

Läs mer om "Andra sidan är ni klara" och ladda ner hela skriften