En afrikansk fotbollsresa hade kunnat lära mig så mycket mera utöver allt jag läst om denna gigantiska kontinent som vi ofta klumpar ihop som om det vore ett land, fast det är så oändligt långt från Tunisien i norr till Sydafrika i söder.

Det är stort, mycket större än ett europamästerskap, när kontinentens alla storstjärnor kommer hem. Ett unikt tillfälle. En exklusivitet. De är väl både hyllade hjältar och förtappade svikare i folkens ögon, kan man tro, de som börjat joxa med en tygtrasa i en by - en kliché, jag vet, men likafullt är det alltjämt en sanning - och slutat på lönelistan hos någon av de största klubbarna i Europa, där de tjänar tillräckligt för att försörja en hel by.
Afrika vimlar av sådana talanger som dribblat sig ut ur fattigdomen, afrikanska länder har i flera decennier varit Europas fyndmarknad.
Utvecklingen hisnande i stora delar av Afrika. Men knappast något land lär inom överskådlig tid kunna bygga en ekonomi som gör det möjligt för afrikanska fotbollspelare att tjäna de stora pengarna hemmavid.
Det klarar ju för övrigt inte ens den största fotbollsnationen av alla - Brasilien.

De afrikanska fotbollsmästerskapen pågår som bäst. Det är bra. Jag hörde röster som föreslog att turneringen borde avbrutits sedan Flec-gerillan i enklaven Cabinda dödsskjutit mot Togos spelarbuss. Jag sympatiserar med de samvetsömma som talar om det cyniska i att ”the show must go on” och menar att gerillan, som velat skaffa uppmärksamhet för sin sak - utbrytning ur Angola - redan vunnit matchen.
Jag håller ändå inte med. Det finns mindre och större matcher. Att få ett helt mästerskap inställt skulle varit som att vinna de afrikanska mästerskapen i gerillakrigföring. Den medaljen förtjänar de inte. Den utmärkelsen förtjänar ingen som brutalt offrar oskyldiga för sin sak.
Om alla springer bakåt, om alla skriker ”avbryt”, ”ställ in”, ”stoppa matchen” så finns snart inget vanligt liv, inga vanliga, hederliga människor. Bara dessa terrorns oborstade slynglar på gator, torg och arenor.
Och jag ropar inte ”fortsätt spela” bara för att idrotten är så viktig utan för att livet måste få levas.
Då och då dyker en galning upp och skjuter vilt omkring sig i en skola. Ingen kommer på tanken att upphöra med all undervisning.
Någon spränger sig till döds i en tunnelbanestation men kommunikationerna måste likväl upprätthållas.
En minister mördas men några måste ändå ta risken och fortsätta regera landet.
Tumult på Stadion - men allsvenskan kan inte läggas ner för det.

Nu är det många - säkert också inom UEFA - som biter på naglarna i rädsla över vad som kan hända i Sydafrika i sommar. Fotbolls-VM. Alldeles bortsett från det som hände Togos trupp i Angola har tvivlen länge funnits för Sydafrikas förmåga att arrangera världens (efter sommar-OS) största evenemang. Det har mest handlat om ekonomi, arenor och organisation men också om säkerheten. Afrika är inte ett enda land. Sydafrika är inte Angola och för övrigt finns säkerhetsrisker överallt. Både fotbolls-VM och olympiska spel bygger en världsarena, attraktiv och lockande - också för dem med ohederliga avsikter. Oändliga möjligheter medför lika oändliga risker. Så är det med allt. Internet också.
I den smältdegel av etnisk och religiös mångfald som Sverige (inte minst Malmö) numera utgör finns också risker. Sverige är ingen fredad zon. Hur hade t ex ett attentat mot U21-turneringen i Sverige i somras hanterats? Hade Stoppa-matchen-maffian dragit igång igen?
Livet måste levas - risker minimeras. Därför är det rätt att inte lämna hela fältet fritt för galenskaparna, men tokigt att spela matcher på deras egen hemmaplan.