Att arenan bär en banks namn får man stå ut med. Det är mycket man får lära sig stå ut med när det gäller banker. Att vara med och finansiera fotbollsarenor är ju inte den största risk den banken tagit under de senaste årens ravepartyn i finansvärlden.

Ishockeyn, som en gång var storbyggmästare Percy Nilssons skötebarn; numera är det Hugo Stenbeck som leker med miljonerna, letar nu i förtvivlan efter den sorglösa fräckhet som förde klubben till mästartiteln två gånger. Men Nilsson har med sin arena sett till att skalet är snyggt, utanpåverket förföriskt. Tids nog föder kanske arv och miljö nya hockeyhjältar.

Malmö har två av landets finaste arenor, byggda utan att skattebetalarna behövt resa ragg i förtvivlan över felanvända pengar.
Det råder arenahysteri i landet Sverige. Till och med i en stad som Trelleborg, där folk hellre planterar palmer och leker ”Rivierans glada gossar” än engagerar sig i fotbollen, talar man om arenabygge. På många håll och kanter har planerade byggen blivit dubbelt så dyra, kommunpolitiker slits mellan rädslan för att ”försnilla” skattepengar och lockelsen att med ett skrytbygge ”sätta kommunen på kartan.”

I den granskande serie som SvT gjorde, bl a med Idrottens Affärers Dan Persson som den kritiskt drivande, pekades på de gigantiska miljardsatsningarna i bl a Stockholm. Fotbollsbasen Lars Åke Lagrell slår ifrån sig förstås, han ser inte att någon annan kan begripa fotbollens affärer, men också den debatten stängdes utan att röra vid en springande punkt; idrotten som folkrörelse eller företag. Det har länge tassats i gränsmarkerna, halvmesyrer i gråzonen har vält omkull diverse hinder, men kvar står frågan som snart måste få sin lösning: vilken väg väljer de stora, publika arenaidrotterna?

Förr, när kommunerna byggde idrottsplatser och ishallar, var tanken självklar; inte bara tillhåll för elitlaget utan en plats för alla. De arenor som byggs idag blir strikt förknippade med en klubb och det blir mer och mer tveksamt om det är med kommunala pengar dylikt skall finansieras.
I tider av besparingar med finanskris, eurokris, bankkris, konkurshot över länder och ett omskakat EU, hot om svårtider också i Sverige, är det inte lätt att i budgetdebatt motivera arenabyggen i prisklasser mellan flera hundra miljoner och ett par miljarder.

I en framtid är det rimligt att kommunerna lägger pengar på arenor för allmänheten, bredden, ungdomarna och att storklubbarna i egen regi eller med storföretag som samarbetspartners bygger sina egna underhållningstempel.
Förr eller senare måste bodelningen i svensk idrott komma. Underhållningsindustrin i företagsform. I Sverige famlar elitidrotten efter sin identitet. För att komma åt fördelarna både ur allmänna och privata kassor.

Då och då kommer antydningar om en förestående frigörelse. När Håkan Jeppsson, Malmö FF:s ordförande, antyder att Superettan blivit en belastning, att allsvenskans lag borde favoriseras i fördelningen av centralt hemförhandlade medel, så talar han egentligen om en fristående elitfotboll, utanför Svenska Fotbollförbundets kontroll. I sinom tid är det nog en nödvändighet.  De stora kommersiella elitklubbarna borde ha en egen organisation och kunna göra som de vill utan att behöva fråga småklubbsledare om lov.

I stora delar är den svenska idrottsrörelsen ett praktfullt mönster för omvärlden att kopiera. Men för föreningar med omsättningar i 100 miljonersklassen, spelare med sexsiffriga månadslöner, klubbar med egna anläggningar, har en gammal organisation blivit otidsenlig, opraktisk, ohederlig.  Tanken om en till varje pris sammanhållen idrott känns förlegad. Verkligheten har sprungit ifrån skrivbordsdrömmarna.