Fortsätter det så, kommer också nya generationer att grundmura ett genuint intresse för skidor. Vinterlandskapet är förförande. Kan det ha med julen eller Jenny Nyström att göra?
Titta bara på listan över idrottens bragdmedaljörer; en klar överrepresentation för skidfolket.

Jo, det är magiskt med snön och oemotståndligt fängslande med skidstafetter. Det blir något rörande varje gång man får uppleva hur fyra individualister kommer samman och får göra ett lagjobb, dela segern med andra. När Daniel Richardsson, Johan Olsson, Anders Södergren och Marcus Hellner fick till det i Whistler Mountain, hade vi sett så många stafettfiaskon, att det började bli mentalt ohälsosamt.  Det tog 21 år och vi hade t o m börjat ifrågasätta om Sverige alltjämt var ett vinterland att räkna med. I varje fall trodde jag, efter att ha sett Per Elofsson bli krossad av en snöskoter i Salt Lake City 2002 – skotern visade sig heta Johan Muhlegg och gick på tabletter – att svensk längdskidåkning skulle dö, ingen skulle längre offra blod och svett för att tävla mot maskiner, framställda av läkemedelsindustrin. Men i Vancouver fick alla vi skidälskare hoppet tillbaka; av dessa fyra gossar och av Charlotte Kalla och hennes kompisar.
Att välja ett lag före individualisterna kan vara en smidig utväg för en brydd jury, men den här gången fanns en poäng; också när Marcus Hellner vann skiathlon var det efter ett smart och generöst teamwork, laget gick före jaget.
Vissa anser att curlingdamerna borde belönats, men de glömmer tydligen, att till skillnad från i Turin 2006, då Anette Norberg med omänsklig kyla och precision satte in den sista guldstenen, så blev det seger i Vancouver tack vare att kanadensiskorna i finalen missade en avslutande ”straffspark”.
Sedan bragdmedaljen instiftades (1925) har olympiska vinnare vägt tungt hos bragdmedaljnämnden. Till och med brons och silver har belönats. Undantagen är åren 1994, 1998 och 2002, just de magra vinterår, då vi trodde att snöns hjältar i fortsättningen bara skulle uppenbara sig i framtida sagor, aldrig i verkligheten.
Vinter-OS i Squaw Valley (USA) 1960 bjöd på premiär för TV-sända tävlingar. Det sågs som ett hot och fick den dåvarande IOK-presidenten Avery Brundage att fälla den berömda kommentaren: ”Vi har klarat oss utan televisionen i sextio år, vi klarar oss sextio år till.”

Så framsynta och moderna tänkare styrde den olympiska idrotten på den tiden. Sanningen är den motsatta: det är tack vare televisionen som den olympiska idrotten utvecklats, det är genom televiserade sändningar vi lärt oss att älska, t ex skidstafetter.
Men jag undrar vad IOK tänker på, när man nu sålt de olympiska TV-rättigheterna för spelen 2014 och 2016 till det privata bolaget Sportfive. Alltså ingen favör för riksomfattande public service-kanaler längre. Nu blir det auktion och huggsexa på marknaden, nu kan det bli femmil i SvT, alpint i TV-4, damstafett hos Canal Plus, curling i Viasat, ishockey i TV3, skridsko i sexan. Nu kan hela det olympiska programmet slås sönder och småbitar säljas till hugade spekulanter.
Förutom den fruktansvärda irritation och ilska detta kommer att åstadkomma bland oss tittare, kan det bli förödande för den olympiska rörelsen och för det allmänna idrottsintresset.

Vi hade aldrig insett och förstått, och därför heller aldrig riktigt kunnat bedöma, det kloka i bragdjuryns beslut, om vi inte med egna ögon fått följa TV-dramatiken från Vancouver.
Det är ett närigt IOK som bär ansvaret för om programmet nu splittras så, att merparten av miljardpubliken inte har råd att se hela spelen. Det är helt emot de stolta paroller om humanitet, rättvisa och hjälp till de ekonomiskt svagare, som strålar ut från det olympiska högkvarteret i Lausanne.