Dåvarande idrottsministern Leif ”Blomman” Blomberg och jag stod och samtalade mellan ett buffébord med svenska och ett annat med japanska specialiteter och Blomman sa: ”Ja, vad faen gör vi åt det här, Stolt?”.
Han som jag och hela det vinter-OS-älskande svenska folket var innerligt trötta på skridskofiaskon, snoriga bortförklaringar i skidspåren och det var alldeles uppenbart att problemet nu nått regeringsnivå.
”Ja, du får väl slanta upp lite”, sa jag.
Vad jag inte visste var, att Blomman redan då etablerat kontakt med det svenska näringslivet, att han på arbetsbordet hade en idé som gick ut på att staten och näringslivet gemensamt pytsade in så mycket pengar, att Sveriges Olympiska Kommitté skulle kunna börja verka smalare, mera direkt och elitinriktat med ökad kompetens och samordning, för att försöka stötta specialförbund och aktiva och återerövra vinterlandet Sveriges status. Norrmännen hade totalt dränkt oss med en närmast ofattbar medaljskörd tre spel i rad och med just en tydligare, mera operativ och direkt OS-relaterad elitsatsning.
De svenska resultaten kom som ett brev på posten. I Aten 2004, Turin 2006, i Vancouver i vintras.
Så allt borde vara frid och fröjd. Men den fortsatta maktkampen mellan SOK och Riksidrottsförbundet (RF) håller på att torpedera Blommans goda intentioner. Och när nu idrottsministern Lena Adelsohn-Liljeroth satt ner foten – mest för att försöka medla i konflikten – och upphöjt RF till myndighet genom att skicka alla pengarna dit, är jag inte alls säker på att hon gör något annat än en akut utryckning med lite plåster. Såren läker hon inte och i värsta fall dränerar hon den ambitiösa OS-organisationen på kompetens och arbetslust.
Lite överraskande egentligen att det var den socialdemokratiska regeringen som öronmärkte pengar för mera elitism och ”privata projekt” medan det nu är den borgerliga som ”socialiserar”. Det visar väl att ingenting är som det förväntas vara heller i den politiska maktkampen.
Jag förstår tunga namn som Lennart Karlberg (Friidrottsförbundets ordförande) och simbasen Sven von Holst, när de säger sig vara trötta på käbblet och t o m kan tänka sig lobba för att både RF-ordföranden Karin Mattsson - Weijber och SOK-hövdingen Stefan Lindeberg byts ut. Men jag undrar om det hjälper. Positionerna är djupare cementerade än att de kan låsas upp med personliga koder.
Risken med att lägga alla pengarna i en korg och låta RF fördela är, att det kan bli lika utspätt och lankigt som det en gång var, ett rättvistetänkande in i döden, ett kattrakande efter tusenlappar där varpa, bangolf, biljard, casting, dans, dart, frisbee och andra lite udda kvistar på idrottsträdet (mångfalden har naturligtvis också ett värde) får vara med och bestämma om resurser till olympiska satsningar.
Det var på slätstrukenheten och bristen på vässad olympisk satsning, samordning, specialträning, medicinsk expertis, forskning etc. de svenska olympiska ambitionerna devalverades en gång. Nu har en ny organisation byggts upp, beslutsvägarna kortats, projekten förfinats och utvecklats och då är det olyckligt om regeringen, bara för att skapa fred, konserverar den otidsenliga situationen i all svensk idrott; hobbyverksamhet och professionalism under samma tak.
Det finns ett annat ofrånkomligt faktum: OS-frågan är strikt reglerad av Internationella Olympiska Kommittén, den står utanför (över om man så vill) idrottens egen organisation. SOK har en internationell huvudman, inte minst i rättighetsfrågor och reklam, det har inte RF.
Ett utslätat rättvisetänkande kan bli konsekvensen av käbblet. Och en regering måste kunna vara så modig – och så talar ju Reinfeldt och co. i andra sammanhang – att den kan kombinera ett allmänt stöd med att direkt rikta medel till dem som har förmågan att lyfta Sverige. De må vara i skolan, bland forskare, kulturelit, innovatörer men också olympiska medaljkandidater.