Enligt en stor undersökning som redovisades 2008 skadas varje år 57 000 barn mellan 0-17 år i samband med idrottsutövning. Fotbollen är överlägset mest drabbad följd av utförsåkning och ridsport. All sport som har med hästar att göra hamnar top-3 vilken statistik man än tittar på. Enligt de siffror som Myndigheten för samhällsskydd (MSB) presenterar, sker varje år 13 000 hästolyckor som kräver sjukvård, b l a 8000 vårddygn på sjukhus vilket är nästan dubbelt så många som fotbollens bidrag för att fylla sjukhussängar.
Att det är oändligt mycket farligare att gå och cykla (utan hjälm?) är föga tröst. Den statistiken inbegriper alla människor i alla åldrar med mobil förmåga i både yrke och fritid. Det är förenat med stora risker enbart att existera.
Jag intervjuade en medicinsk professor en gång, Olov Lindahl i Linköping (hans benämning på fotboll löd: ”det är inte en sport, det är en ortopedisk knäsjukdom”), som bestämt hävdade att idrotten var farlig, ett faktum som han menade negligerades av idrottsrörelsen. Inte så att han ville förbjuda idrott, inte alls. För, som han påpekade: ”Om man inte vill utsätta sig för något farligt, kan man på sin höjd unna sig en gran till jul.”
Dock: han tyckte att idrotten, högst väsentligt, brast i sin kommunikation med ungdomar och föräldrar när det gällde att informera om risker och farlighetsgrad.

Utan att kunna presentera statistik påstår jag att ridsporten är en god syndare härvidlag. Även om det går att gömma sig bakom statistiken och hävda att fotboll och utförsåkning är mera drabbad, så är det obestritt att just hästolyckor blir allvarligare. Inte minst därför, som docenten på Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) Göran Dahlin påpekar, att en så stor grupp av de 500 000 som rider regelbundet gör det utanför organiserad hästverksamhet. Det handlar ofta om barn på väldiga djur, hästar med enorm kraft, stora och tunga, lättskrämda och därmed svårhanterliga.

Jag har genom åren med egna ögon sett mycket allvarliga brister i ledarskapet i ridskoleverksamhet, unga tjejer, ibland med rätt nonchalant attityd, som leder andra, ännu yngre tjejer, utan det säkerhetstänkande och tillsyn som man borde kräva. Det finns ännu mycket att göra när det gäller utbildning och utrustning till förmån för säkerhet och skydd.

Till råga på allt, påpekar Markus Norling på försäkringsbolaget if, är många hästägare noga med att försäkra hästen - men glömmer bort personskyddet.
Riskerna är ju inte som störst när Rolf Göran Bengtsson och Malin Baryard rider utan i alla de verksamheter som drivs i skymundan, kommersiellt men lite amatörmässigt och med bristande kontroll av ungdomar med (för?) högt egenansvar.

Det finns mycket att göra. Inte bara i hästsporten. Speedwayfolket har länge nonchalerat säkerhetsfrågorna men börjar nu inse att den inte har råd med flera allvarliga personskador.
Den mest remarkabla säkerhetsrevolutionen har skett i Formel 1, den en gång farligaste och mest dödsdrabbade sporten. Svenskarna Joakim Bonnier och Ronnie Peterson var två som gick i bräschen för större säkerhetstänkande men de hann olyckligtvis omkomma båda två innan deras tankar fick genomslag. På 60-talet förolyckades tretton Formel 1-förare, på 70-talet tolv. Idag finns ingen dödsolycka i statistiken sedan Ayrton Sennas från 1994. Det som de motsträviga hävdade inte skulle gå visade sig fullt möjligt. Bättre bromsar, ökad säkerhet runt banan, höjt brandskydd på utrustning och kläder, men allra främst: ”survival cell”, den närmast brandsäkra bur i kolfiber som omsluter förare och bensintank helt och hållet. Dödscellen blev en överlevnadslåda.
Nu måste ridsporten göra sitt för att skydda sig mot ännu värre hästkrafter.